Utställningsöverblick, Veronica Brovall på Svarta Gran. Skulpturer Utan titel

Det känns som om jag deltar i en haverikommission när jag försiktigt kliver
mellan märkvärdiga objekt, som resterna efter en katastrof. Förvridna och
förbrända, ihopknycklade brunrostiga föremål står utplacerade på golvet eller
hänger från taket. Uppdraget efter en olycka är att läsa av, begripa och
förklara förloppet. Men trots likheterna med kaoset efter en krasch är detta
inget haveri, utan tvärtom en konstnärlig triumf. På utställningen Vässa
myllan av Veronica Brovall på Svarta Gran i Borlänge är vår uppgift helt enkelt att uppleva. Galleriet är proppat med keramiska objekt, skulpturer i rödlera med vresig och vildsint form som får mig att söka efter referenser och ingångar, helst också något bevekande, en öppning in i skrotgårdens hemligheter. Bilder flimrar förbi i minnet: ryska soldater vid en störtad rymdkapsel, det förkolnade liket efter en kosmonaut, den sotiga
interiören på Apollo 1 efter den ödesdigra branden 1967. Såklart också kriget: bilderna från Ukraina, av sönderskjutna och uppfläkta pansarvagnar, det extrema våldet som sliter stål och människor i småbitar. Är skulpturerna bilder av vår framtid?

Keramiska skulpturer, utan titel

Det kommer också anrop från keramiska förfäder: Anders Liljefors på Gustavsberg, den vulkaniske ”fribrytaren” som vände på alla föreställningar om hur keramik kunde se ut under 1950-talet. I USA arbetade Peter Voulkos med intensiv expressionism, i Italien skapade Lucio Fontana jordbävningskeramik. Vildheten förenar dessa föregångare med Veronica Brovall 60-70 år senare. Hon skippar resolut traditionell keramisk skönhet, de tidlösa ideal som lätt uppkommer vid drejskivan. Hennes skapande tycks ha pågått i en maskinell frenesi, ett brottande, skärande, styckande, som i ett slakteri eller på en skrotningsplats för lokomotiv. Verken är aggressivt trasiga, för evigt oavslutade, men stolta i sitt sönderfall. De står i sand på golvet, som om de frilagts ur jordytan och borstats rena. Rödleran har färgats in med järnoxid som ger associationer till Falu rödfärg från barndomsstaden, en passande Bergslagskänsla, keramik för rostbältet.

Objekten har glaserats fläckvis, drällts över tills ytorna liknar delar från gåtfulla bio-mekaniska monster. I formerna skymtar tekniska detaljer, men samtidigt finns en djurisk närvaro, som om bin har byggt bikakor i skrotet. En kaffebryggare, eller sil-form återkommer, men mestadels vrider sig verken ur alla jämförelser. Det är stronga individer, de vill inte låta sig bestämmas, vill inte tillhöra eller likna något annat. Konst som så starkt vill stå på egna ben kan upplevas som obekväm, inget att ställa på sideboarden, det är för skräpigt och påträngande, men här i rummet blir själva avigheten en stor frihet. Det är underbart och uppiggande att möta något så här egensinnigt och originellt.

Efter en stunds bekantande med verken kommer en nästan trivsam familjekänsla smygande. Det här är inte en katastrofplats, utan en keramisk klan som kommit på besök. Verkens personligheter växer, det först hotfulla och lite äckligt amorfa sjunker undan och vi ser föremålen som personligheter, en massa original, utsläppta på en skolgård. Tre strutar stöttar varann och bär en knippa underliga skruvar parade med benknotor, en rörande och humoristiskt vinglande balansgång. I en trappa bakerst i galleriet myllrar det av småttingar och udda ting, keramiska kuriositeter, svärd, byglar, dödskallar av mexikansk typ, småjox som paraderar nedför. Eller är de på flykt, långsamt och i rörelse bara när ingen ser.

Veronica Brovall föddes i Falun 1975, tog en Master i Fine Arts i Umeå och har sedan dess levt och arbetat i Berlin under 23 år. Hon har ställt ut flitigt, även internationellt, visat skulpturer i keramik och andra material, stål, kollage, foto. Man Drawer, en installation om manlighetens attribut och ödsligheter visades på Uppsala konsthall 2018, parallellt med Run Back For Pants, storslagna keramiska skulpturer på Bror Hjorts Hus. På Svarta Grans väggar sitter stora teckningar med kolkrita, skapade spontant med ryggen mot bilderna för att slippa bekymra sig om avbildningar. Veronica Brovall är ute på en vild och egensinnig resa. Vi åskådare kan bara hänga med i svängarna.

Några tavlor och skulpturer av Veronica Brovalls barn kompletterar den keramiska familjen som tecken för vikten av samarbete.

Petter Eklund, text och foto

FAKTA:
Vässa Myllan
Veronica Brovall
Galleri Svarta Gran, Borlänge
Utställningen pågår till och med 29 augusti 2026