Vårsalongen på Liljevalchs konsthall i Stockholm har som vanligt öppnat i februari. Och som vanligt är det en stor bredd i det vi får se i utställningen. Mycket natur och skulptur, stora verk blandat med mycket små. Finns det en linje i det hela så är den ganska diskret och inriktad på fantasi och en värld nära det ”lilla livet”. Inte många av verken tar upp dagsaktuella händelser, är politiska eller passar på att ta ut svängarna med provokationer.

Ett av verken man möts av i det första rummet är den flera meter långa hängande väggbonaden med sydd text ”Tack och förlåt mormor”, även på meänkieli  ”Kiitos ja antheeksi mummu” sydd i tyger i mörk ceriserosa och guldfärg med texten påsydd i stora versaler. Här finns associationer till den tidiga arbetarrörelsens fanor och kanske också till nykterhetsrörelsens bilder. En koppling till Tornedalen och konstnärens egen historia. Den är drastisk och effektiv.

Och i samma sal, på motsatta sidan, syns en jättestor vit nattfjäril, en Prickig tigerspinnare i tuftad ull. Sara Rylander har skapat denna jätteversion av spinnaren, enkel och hemlighetsfull med sina hopslagna vingar på ryggen.

Den textil- och fiberbaserade konsten tar stor plats i år, varje rum innehåller minst ett textilt verk. Och variationen i den textila konsten är stor – här finns allt från broderi på gamla kökshanddukar till mera sakrala vävar i lin, virkade trädstubbar, en sydd kanellängd av sidentyg, en flytväst med ett broderi över hjärtat.

Juryn, konstnärerna Daniel Youssef och Marcia Harvey Isaksson, curatorn Sandra Weil samt som ordförande Joanna Sandell Wright, konsthallschef, har i år valt flera konstnärer med annan än helsvensk bakgrund, och flera är också yngre än som brukligt på Vårsalongen. Harvey Isaksson är textilkonstnär och har sannolikt haft stort inflytande på juryarbetet i och med det ovanligt omfattande textila inslaget. Självklart undrar jag vad som blivit bortvalt till förmån för textilen.  Majoriteten av deltagarna har något slags konstutbildning bakom sig, men det förekommer också flera fall av autodidakter. Det är bra med en större blandning, det gör utställningen lite mera varierad. En stor del av konstnärerna är från Stockholmstrakten men det finns en spridning över praktiskt taget hela landet. Ansökningarna sker nu digitalt och ger möjlighet för alla att ansöka och det är förstås välkommet för att visa att det finns professionella konstnärer i hela Sverige. I år är sex av de deltagande konstnärerna baserade i Dalarna.

Henrik Olssons målning Trafikkontroll visar en jättestor polis som lutar sig mot en knappt synlig figur i en anonym bil. Så liten kan man känna sig i förhållande till makten. Scenen utspelar sig i ett snöigt vinterlandskap där snön verkligen är kall och dagen kort.

Richard Galloways niodelade verk är placerat i rummet med skogstema. Galloways svartvita linoleumtryck berättar om arbete och fritid i skogen, någon har borrat ett hål i isen, några personer sitter i en skidlift, det arbetas med trädfällning, det byggs hus, det är vardag och människor gör saker tillsammans. Bilderna är fint komponerade och skickligt utförda – roligt att se.

Tindra Ferner från Hedemora har målat en scen med ett par unga kvinnor vid ett cafébord, en situation från en vardag, med ett perspektiv som om konstnären själv stått på en balkong och tittat ner över rummet. Kanske skulle man kunna associera till Edgar Degas målning, från omkring 1975, med den absinthdrickande kvinnan med sin luggslitne man bredvid sig. Naturalismen var aktuell i konsten, att skildra verkligheten osminkad, människor mitt i sin tillvaro. Fotografiet hade också börjat få inflytande över måleriet och gav idéer till beskärningar i bilden och kompositionen. Här kan Ferners sceneri tänkas vara hämta en från snabb bild tagen med mobiltelefonen. Visst finns det i den samtida konsten också en tråd till konsthistorien. Det är både skissartat och noggrant samtidigt, mycket färger. Bilden hålls ihop i de tvära diagonalerna och den rosa färgen som återkommer.

Jessica Björks fyra oljemålningar handlar om förlusten av en älskad hund. Med vemod och saknad skildrar konstnären hunden Molle och hans platser. Fint genomfört måleri.

Sängen är Sonja B Zornats tema i verket Dream Zone. Här visar hon en installation med en del på väggen och en del på golvet under. En bildväv, i en collageform, med långa hängande garntrådar, avbildar sängar, stående i obestämda rum. På golvet ligger en hög med madrasser, enkla bäddmadrasser med fläckar från vad man uppfattar som diverse kroppstömningar. Det är vardagligt, lite småsnuskigt, och som konstnären skriver: ”Dream zone är en undersökning av den delen av vardagen som inte syns, som utspelar sig i hemmet bakom stängd dörr.”  De två delarna av verket är av olika karaktär som kompletterar varandra och sammantaget får man en fysisk påminnelse om vardagsliv och sängens betydelse.

I Jennie Alvarsson Tornbergs tredelade Gränsland är hantverket påtagligt. Formerna är som avhuggna trädstockar, eller nästan som små pallar. Materialen är trä, metall, renskinn och mjuk sandsten. Verket är också placerat i samma rum som Galloways – med skogstema. Här finns en koppling till samisk kultur, och kanske också fornnordisk, i inristade figurer med symboler för solen och för kvarnhjulet. Materialen har magiska laddningar och ska besvärja de goda makterna och påminna om livets skörhet och tidens gång. Det är vackert genomfört med hantverksmässigt kunnande.

Att så många Dalakonstnärer deltar är kanske ett tecken på att flera konstnärer har flyttat till, eller tillbaka till, Dalarna, återvänt efter utbildningar eller funnit att landskapet är fungerande för att arbeta i, både nära storstaden och erbjudande arbets- och boendemöjligheter. Bara att hoppas att konsten i Dalarna fortsätter utvecklas.

Hängningen i salarna är ordnad tematiskt på skilda sätt: ett rum har samlat mest verk i svart-vitt, ett rum har bilar och fordon som övergripande tema, ett annat rum har vattentema, en av salarna domineras av verk om skog. Ett par salar visar lite av varje. Det är ett sätt att göra en utställning överskådlig för besökaren, att verk som har temat skog och trä samlas ihop för att liksom förstärka temat. Kanske hade det funnits andra sätt att hänga som hade ställt konstverken mot varandra för att skapa lite friktion mellan uttrycken.

På det hela taget är det ändå trivsamt och sevärt – den stora publiken får sitt lystmäte av olika slags konst. Det är ett relativt stort antal konstverk som är habilt gjorda, snygga, roliga att titta på och flera som imponerar genom hantverksskicklighet. Virkade stubbar, sedlar i träintarsia, måleri som är både abstrakt och realistiskt. Men ändå inte något som riktigt ruskar om mig.  Jo kanske ett par verk – en elak, nästan sadistisk och samtidigt halsbrytande rolig animerad video med lerfigurer av Johanna Hoffsten. Två tjejer med cowboyhattar kommer ridande på varsin stor brun häst. De tar selfies, men det är inte tillräckligt kul. De upptäcker en liten barnhage med vassa staketstolpar där några småpojkar står och gråter hejdlöst. För att få roligare selfiebilder skrämmer de upp pojkarna ännu mera, kastar stenar i ansiktet på småpojkarna som gråter ännu högre med öppna munnar, blodet rinner. Till slut är tjejerna nöjda. En riktigt elak film som man betraktar med hörlurarna på sig, med ljudet av barngråt och tjejernas självcentrerade dialog. Vad handlar det om? Om oss som tittar på utan att ingripa, avtrubbade av allt vi ser på sociala media? Som när vi filmar vid en bilolycka eller ett slagsmål? Kanske om den som har makt gentemot den maktlöse? Förbryllande på ett väldigt uppfriskande sätt. Och en oljemålning jag fastnar för av den unge Edwin Bjurling, Visioner av Hill, i huvudsakligen urblekta ockratoner. Kanske ser man en slank båtform vid en kaj och ett stort träd bakom som ger utfrätta speglingar i ytan nedanför. Här finns gåtan i bilden kvar.

Maria Backman