Konstnärerna Hållams Linnea Henriksson, bördig från Mora, och  Malin Neuman från Stockholm gör en gemensam utställning på galleri Detroit i Vasastan i Stockholm. Med titeln Sticky Remains vill de associera till minnen som fastnat i deras medvetanden. Fastklibbade rester, kvarlämningar som kanske hakat upp sig i en evig loop.

Det är en liten utställning med ett drygt tiotal verk totalt, jämnt fördelade på de två konstnärerna. I den nedre våningen finns Hållams Linnea Henrikssons tredelade stående textila objekt och längs väggarna Malin Neumans bilder också med textil som grund. En gemensam nämnare för dem är handskar. Neuman har gjort bilder i A4-format med vinylhandskar ingjutna i väggspackel på pannå. Bilderna är ljust gråvita och i transparent plast. De är neutrala i sin utsaga.  Henrikssons verk består av hopsydda arbetshandskar, en och en bredvid varandra bildar de en obestämd form som är monte-rad på en träskiva som underlag. Vi kan se etiketter med tillverkarens namn på en del, andra är anonyma. Det är svarta, bruna, grå arbetshandskar, en del kanske av skinn, de flesta dock av tyg.  Enligt konstnärens uppgift i texten är handskarna upphittade. Har detta faktum betydelse för hur verket gestaltas, ser ut? Trots det lilla formatet gör den här utställningen att jag börjar grubbla på vad den egentligen vill visa.

Ett par av nyckelorden för utställningen tolkar jag som minne och barndom. Att gestalta minnen i konst kan göras på många sätt. Här har Neuman valt ett uttryckssätt som kanske stämmer överens med en tid i hennes liv när just den händelse hon vill berätta om i sina två verk i trasmatteteknik och med nerhängande Barbiedockhuvuden ägde rum och senare förvandlades till ett minne Vi kan tänka oss ett barn kanske under tio år gammalt. Uttryckssättet är också enkelt och närmast övertydligt med en symbolik och ett bildspråk som därför skulle kunna ses som antingen kongenialt med innehållet eller som endimensionellt och barnsligt outvecklat. Från hennes två verk med titlarna Vill man vara fin och Får man lida pin, vävar i rosa och röda färger, hänger dockhuvuden i långa trådar. Dockornas syntetiska hårsvall antas ge en association till ordstävet – det vill säga att det gör ont att vilja vara fin, att fåfängan straffar den som önskar sig skönhet. Med vävarnas ränder och upprepningen av trådarna som läggs till undan för undan vill hon skapa en repetition i verket av den återkommande proceduren när mamman kammade hennes hår. Verken är närmast provocerande i sin enkelhet och rebusartade bildspråk. Jag försöker hitta något förmildrande men upptäcker att det kanske är detta att jag irriterar mig över deras skolboksartade estetik som ändå gör dem effektiva. Det vill säga att på ett bakvänt sätt fungerar det.

Att skildra sitt eget liv i konst eller skrift kan verka vara en närmast obetvinglig önskan för många konstnärer och författare – temat är vanligt. Att återkalla, undersöka minnen och sedan försöka gestalta dem i bild- och form kan göras på många sätt. Ett par svenska exempel är Maria Miesenbergers bearbetade foton från familjesammankonster, eller Gunnel Wåhlstrand som i sina stora svartvita akvareller hämtar upp sin egen historia från sin familj. Man kanske kan säga att det måste handla om det subjektiva – det som särskiljer just dig från alla andra men att det viktiga är att kunna bearbeta och gestalta minnena i en form som också  kan tolkas som något allmängiltigt. Att som betraktare kunna avgöra, kunna se, om en konstnär har använt egna minnen i sina verk är inte enkelt, och det måste ju inte vara enkelt (och naturligtvis har konstnären frihet att fejka minnen, att påstå vad som helst). Att använda biografiskt material är inte heller nödvändigtvis synonymt med att använda minnen. Biografiskt material, till exempel familjefoton, kan vara andras minnen, frikopplade från varje egen hågkomst.

Hållams Linnea Henriksson arbetar inte lika uppenbart och fast med minnet i en specifik fråga. Objekten på undervåningen är helt enkelt en massa hopsydda handskar som textila collage. De förmedlar en påtagligt fysisk känsla som, givet materialet, anknyter till hantverk och arbete.  Henriksson kan nog sägas vara del i en nyare textilkonst-, eller fiber arttradition, som synts allt mera de senare åren, en informell bildvärld som använder materialen fritt och experimenterande.

De två runda oformliga vävarna, Kroppsarkiv I-II, på entréplanet har ett eget liv. Var och är en knapp kvadratmeter stor. De är fint ljussatta, en ljusblå som har ett självlysande skimmer runt sig och en ljust rosa som har ett mera hudfärgat kroppsligt uttryck. Båda är vävda av strimlade och kasserade handdukar vilket man som betraktare inte urskiljer tydligt – det skulle egentligen kunna vara vilket som helst slitet, urtvättat textilmaterial som helst. Materialet har ett eget förflutet men det skriker inte högt om sina erfarenheter. Rosa och ljusblått leder tankarna till de konventioner som kanske fortfarande i någon mån gäller för vad som anses vara manligt respektive kvinnligt. Eller de är något mera obestämt, som tillfälliga förtätningar i rummet. Eller kartbilder över två okända öar? Dessa två vävar växer till något som lever kvar i minnet, som en efterbild.

“Memory is not an instrument for surveying the past but its theater. It is the medium of past experience, just as the earth is the medium in which dead cities lie buried. He who seeks to approach his own buried past must conduct himself like a man digging.”
― Walter Benjamin, Berlin Childhood around 1900. På svenska Barndom i Berlin kring 1900, utgiven på Spleen Nordic Förlag.

Maria Backman

FAKTA

Detroit Stockholm
Roslagsgatan 21
11355 Stockholm
https://detroitstockholm.info/current-exhibition
Utställningen pågår 4 april – 17 april 2025