Sara Erkers utställning med titeln Ät Mig på Konsthantverkscentrum i Stockholm visar grönsaker och rotsaker avbildade på fanor och standar. Runt väggarna hänger de, till formatet liknande fanorna som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen använde sig av runt sekelskiftet till 1900-talet. Fanorna symboliserar kamp och demonstrationståg, människor som marscherar för sina rättigheter. På den tiden var det allvar.
Kålrabbin finns på en fana, de tunna sköra trådarna är som små armar som sträcker sig uppåt mot luften. Bakgrunden är rödsvart, en infärgad textil på vilket rotfrukten är broderad med ett oändligt antal små stygn, tätt tätt lagda bredvid varandra. På en annan finns några korslagda salladslökar, och på ytterligare en ett broccolistånd, eller en ärtskida.
Verken är tudelade – grönsaken eller rotsaken är en del, fanans form och traditionella innebörd är den andra delen. Vad innebär det att sätta ihop dessa två utan uppenbart sammanhang? I arbetarrörelsens ungdom sydde man symboler på sina fanor: järnvägsarbetarna hade ett lok på fanan, renhållningsarbetarnas symbol var en man med en sopkvast, de som jobbade med att tillverka skor valde en sko eller en stövel. Fanans färg var oftast röd – här hade arbetarrörelsen samordnat sig i en enhetlig färg. Då fanns oftast en text på fanan som berättade om vad det var för organisation som stod bakom den, det fanns ett sammanhang. Sara Erkers fanor har ingen tydlig avsändare. Här får själva hantverket tala om vem som har gjort dem – konstnären. Anspråket kan på det sättet sägas vara universellt, och det är ju ingen liten sak.
Här är det kanske både lite på skämt och en del på allvar i det att Erkers vill höja sin röst för grönsakernas betydelse. En kålrabbi, en ärtskida, lökarna och broccolin får ta plats och kräva upprättelse. Det som kommer för mig är Elsa Beskows Ogräsets sång från 1914, samma år som första världskriget bröt ut, och ett tiotal år efter att arbetarrörelsen började märkas i högre grad:
Vi äro bara ogräs vi
och kunna aldrig annat bli,
men morska sjunga vi ändå;
hör nu bara på,
ja, hör nu bara på!
Med spett och spjut man hackar oss,
med stora spadar nackar oss;
…. ”
Nu är ju grönsakerna som Sara Erkers avbildar nyttoväxter, inte ogräs som ska rensas bort, men nog finns det något här som påminner i själva bildspråket och inte minst i det oppositionella tonfallet.
Att hantverket är skickligt och kunnigt är uppenbart, färgerna är väl valda, de broderade rotsakerna med sina delikata skiftningar i ljust lila, gulvitt, iakttagna i sina uppenbarelser nyss hämtade upp ur jorden, så vackert återgivna och iakttagna. Kålrabbins ljusa nyanser är subtila och fanorna är förstås fanlika, med stora färgfält och snören med tofsar. Det är snyggt och kompetent och ett ofattbart tidskrävande arbete – föreställer jag mig.
Vad innebär alla dessa arbetstimmar för verkens uttryck? Hade konstnären kunnat få samma eller liknande uttryck med en mindre tidskrävande arbetsmetod? Denna fråga tänker jag är både relevant och oviktig – det går att tänka sig att arbetstiden i hantverket motsvarar tiden det tar att odla grönsaker, från frö till färdig växt. Eller att det, som jag föreställer mig, kräver både ett ovanligt tålamod och en målmedvetenhet, en förvissning om att arbetet ska ge resultat. Eller en närmast besatt gnetighet som har gett sig fan på att slutföra ett uppdrag. Och oviktig, kanske för att konstnären har idén framför sig, i huvudet, och där är materialvalet självklart, eftersom det är det hon använder och kan. I utställningen ser jag inget riktigt svar på min fråga.
Erkers har också gjort en bok med bilder på verken och recept på ätbara saker gjorda av dessa, och andra, grönsaker och jag förstår att hon är vegan och att idén bakom verken handlar om att propagera för veganism. Ett konkret budskap, inbakat i en konstnärlig form. Lite grann känns det som ”Älgarna demonstrerar” när rotsaker i långa banor står upp för långsamheten och för en annan enklare livsstil, en solidaritetsdemonstration för det man kan odla och äta.
Trots att det är vackert och omsorgsfullt gjort, förmår det inte engagera mig riktigt på djupet, mer än att jag beundrar hantverket och tålamodet. Det finns en präktighet och ett drag av moraliserande i anspråket, i detta att blanda symboliken i fanorna med grönsakerna. Lite av 1970-talets aktivistkonst och lite politiskt korrekt som de foträta skorna som då var ett korrektiv.
Sara Erkers (f.1983) har ursprung i Leksand. Hon arbetar främst med textilt material och är utbildad på HDK i Göteborg samt på Stenebyskolan.
Länk till Konsthantverkscentrums hemsida: 2025/https://konsthantverkscentrum.se/medlemsutstallning-sara-erkers-2025/
Maria Backman Koch