En ovanlig utställning har intagit Rättviks konsthall. Tre rum i rummet väver samman det lilla livet med konsten. I Clara Aldén och Henning Klungtvedts konstnärskap upplöses gränserna mellan det redovisande och det intuitiva. Utställningen har varit en aktivitet för hela familjen – i ordets sannaste bemärkelse.

16:30 av Clara Aldén och Henning Klungtvedt på Rättviks konsthall

Rättviks konsthall är indelad på ett sätt som jag aldrig sett förut. Lokalens vanliga rumsvolym bryts av tre konstruktioner som är integrerade delar av Clara Aldén och Henning Klungtvedts utställning, curaterad av Felicia Friberg. I de tre konstruktionerna bjuds betraktaren in i familjens (Aldén och Klungtvedt lever tillsammans och har barn) lägenhet, rumsvolymerna motsvarar faktiska rum i planlösningen. Stundtals får jag bevittna mycket intima situationer i ett nästan obehagligt nära perspektiv genom Aldéns måleri. Längst bort i rummet finns den stora ”Alla smarta tankar forsar ut ur brösten/ Byby” och i det första ”rummet” ”Husets innersta funktion/ Mamma är på toa”. Även vardagens slentrian finns representerad i form av Klungtvedts avgjutningar i betong av plastförpackningar för kokosbollar och en skarvdosa. Utställningens titel ”16:30” anspelar på rusningstid då allt ska hända och alla är i rörelse. Aldén och Klungtvedt vill låta detta crescendo i vardagslunken vara ledmotivet till gestaltningen. Jag är inte helt övertygad om just titeln eftersom allt utspelar sig inomhus i det allra mest privata, snarare än ute i ruschen.

En central dimension av utställningen är att konstnärsparet låtit barnen vara med i skapandet. Det är egentligen kanske den viktigaste aspekten av alla, att Aldén och Klungtvedt vågat släppa kontrollen så radikalt och därmed gjort barnen till deltagare i den specifika processen bakom skapandet av utställningen. Jag hisnar inför Aldéns sannolikt mycket tidskrävande stora målningar, exempelvis ”Moderskap, eller kvinna med tre barn som rider på hennes rygg” som även innehåller figurer och bokstäver från barnhand. Det är en fullständigt befriande brist på pedanteri som jag tänker är nästan oundviklig i livet som småbarnsförälder. Mötet mellan det tekniskt skickliga måleriet (Aldén lyckas med den genomskinliga plasten i tvättmaskinens lucka och staplade glas, bara det!) och barnens omedelbara skaparlust måste ha krävt en del mod att få till, men ger något helt annat än vad bara måleriet hade givit. Även baksidorna på målningarna innehåller barnens verk i form av målade figurer eller små uppställda figurer i cernitlera.

Skulptören Ruth Asawa arbetade på 1950-talet i hemmet med sina sex barn ständigt närvarande. Föräldraskapet var en del av hennes konstnärliga praktik i en tid då det annars var svårt för kvinnor att helt ägna sig åt konsten. Hon hade ett nätverk med andra kvinnliga konstnärer i Kalifornien som befann sig i en liknande situation. Asawa betonade potentialen i  samskapande processer med lokala gemenskaper och ville se en konstnär arbeta med att engagera elever i varje skola. Hennes föräldraskap var integrerat i hennes konstnärskap, liksom jag upplever det hos Aldén och Klungtvedt. För visst finns det en röd tråd mellan dadaismen, Fluxus-rörelsen och andra konstgrenar som manar oss att bejaka både barnen ibland oss och inom oss. Det är en uppmaning som sannolikt aldrig kommer att bli inaktuell.

Hedvig Mol, text och foto


FAKTA:
Clara Aldén & Henning Klungtvedt: 16:30
31 januari – 15 mars 2026
Rättviks konsthall
https://rattvikskulturhus.se/konsthall