Vacker liten grupputställning med nätverket i fokus.
Med tanke på Bloomsbury, May Lindholm, Anna Linnea Liljeholm, Lisa Hellrup,
Sara Erkers och Matilda Haritz Svensson, Ottilia Adelborgmuseet

Det är tyvärr länge sedan jag besökte Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef. Det beror alls inte på att museet skulle vara ointressant, utan har dessvärre sin förklaring i att jag ofta mest passerar Gagnef på väg söderut. I sommar finns det all anledning att stanna till. Förutom sommarutställningen erbjuder museet även en lovande programverksamhet med kopplingar till både den tillfälliga utställningen och de permanenta. Museet kan hålla öppet med hjälp av volontärer som ställer upp och ger av det dyrbaraste människan har — sin tid.

Jag har tidigare kommit i kontakt med flera av de konstnärskap som presenteras. Förra året medverkade Matilda Haritz Svensson i utställningen Hemmets plasticitet i Sjurberg och May Lindholm skrev jag om så sent som i våras då hon ställde ut tillsammans med Lisbeth Boholm i Mora. Dalarna är trots allt ett litet landskap och antalet yrkesverk-samma konstnärer få. Den lilla skalan speglas i Med tanke på Bloomsbury som upptar ett rum plus en del av ett annat på Ottilia Adelborgmuseet. Totalt innehåller utställningen nio presenterade verk. Det är dock de facto några fler, May Lindholms skulpturer presenterar under en enda titel (Vi fem) men upplevs som en serie verk genom den utspridda placeringen i rummet.

Bloomsburygruppen var ett relativt löst sammansatt nätverk av olika kulturpersonlig-heter som var verksamma i Storbritannien under det tidiga 1900-talet. De kan betraktas som en fortsättning på den radikala rörelse som börjat ta form under 1800-talets andra hälft med arts & crafts-idealet som främsta kännetecken. Bloomsburygruppen har varit mer känd för sina författare än sin estetik, men likt arts & crafts är det en företeelse som spänner brett över politik, filosofi, litteratur och konst. Det makalösa hemmet Charleston, Vanessa och Clive Bells hem i Sussex, utgör fond för processen bakom dalakonstnärernas gemensamma utställning. De ställer därför även ut korrespondens och foton från vistelsen där i ett rum som ligger bredvid det huvudsakliga utställningsrummet. Inspirationen från Bloomsbury är kanske i första hand andlig snarare än materiell. Konstnärerna lyfter i utställningskatalogen fram själva nätverkets betydelse för den i grunden ensamma konstnärsrollen. Deras samvaro är kärnan i formandet av utställningen, vilket avspeglas i resultatet

Anna Linnea Liljeholm, Wallflower och till höger teckning Ode to. May Lindholm två skulpturer ur serien Vi Fem

Själva verken känns i någon mån bekanta för respektive konstnärs formspråk. De fungerar väl tillsammans i det lilla rummet och det tycks som att ingen vill ta plats på någon annans bekostnad. Anna Linnea Liljeholms processuella teckning Ode to upptar visserligen en inte oväsentlig del av väggen där den hänger, men den är så lågmäld till sitt uttryck att det ändå går att upprätthålla en jämvikt mellan verken i rummet. Hennes andra verk, den textila installationen Wallflower ger även den ett diskret intryck, trots placeringen direkt intill dörren till rummet. Det är först när jag står på motsatt sida av rummet som jag blir varse om de små molnliknande relieferna som långsamt tycks bryta sig ur den vita kub där de nu tillfälligt befinner sig. En liknande lätthet finns i Lisa Hellrups mobiler Skal I respektive II, där den första faktiskt ger en oväntad multisensorisk upplevelse genom att den är tillverkad av scoby (svampen som används vid tillverkning av kombucha) och har en särskild doft. Matilda Haritz Svensson och May Lindholms verk står i kontrast till dessa för en tyngre verkan. Lindholms verk är mer skissartade än de som hon ställde ut i Mora. Jag gillar det som inte hunnit övertänkas och är därmed ett stort fan av utställningar som har ett processinriktat förhållande. De låter mig komma närmre idéerna och förstå hur ett plus ett blir två.

Lisa Hellrup, Skal I, och Matilda Haritz Svenson, Problemet med att prata

Två av Sara Erkers broderade verk anspelar på en frigjordhet genom det kontroversiella motivet rökning, en gång en symbol för den moderna kvinnan men idag en närmast icke-existerande lågstatusmarkör. Verken har en färgstark palett och sticker ut i sammanhanget. Det skulle kunna vara problematiskt, men funkar faktiskt oväntat bra, tack vare hängningen som sprider ut dem i rummet och låter blicken dras mot flera punkter. De är också rätt oemotståndliga i sin direkthet. En lite oväntad direkthet finner jag också i Matilda Haritz Svenssons Problemet med att prata. Haritz Svensson dekonstruerar det svåra i samtalets maskineri genom att helt enkelt åskådliggöra det som en komplex maskin. Det är nog det verk som jag starkast kommer att minnas.

Konstnärsgruppen har sannolikt mycket kvar att utforska sinsemellan och jag hoppas innerligt att vi får ta del av detta framöver.

Hedvig Mol, text och foto

FAKTA:
Med tanke på Bloomsbury
Sara Erkers, Matilda Haritz Svenson, Lisa Hellrup, May Lindholm, Anna LInnea Liljeholm
Ottilia Adelborgmuseet
Gagnef
Utställningen pågår till och med 16 augusti 2026