
Leif ”Dodo” Claesson bjuder på naken, självutlämnande och skyddslös fotokonst i Konsthallen Meken i Smedjebacken. Soloutställningen utstrålar en befriande självdistans mitt bland alla smärtpunkter.
Fotokonstnären Leif ”Dodo” Claesson blev avundsjuk på den amerikanska fotografen Francesca Woodman (1958–1981) när han såg hennes minnesutställning påMoMA i San Francisco 2012. Det fanns ett existentiellt sökande, en lekfullhet och en djup sårbarhet i hennes självbiografiska bilder som Claesson aldrig tidigare sett i den manliga bildtraditionen. Det var heller inget som han själv provat på i sitt eget skapande.
Francesca Woodman undersökte framför allt frågor om identitet, genus, sexualitet och kropp. Fotokonstnären Sophie Calle är en annan inspirationskälla. Hon undersöker också grundläggande mänskliga existentiella utsatta tillstånd.
Leif Claesson ville experimentera på samma sätt, placera sin egen manliga nakna lekamen i centrum för att tydliggöra att det framför allt handlar om att den nakna kroppen är ett redskap i det kreativa skapandet. Under den här tidsperioden i livet gick han även i terapi. Det handlade framför allt om att bearbeta en barndom och uppväxt med många skuggsidor. Leif ”Dodo” Claesson är son till den legendariske författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson. Den ytliga mediala bilden av en mysig söderkis hade inget med verkligheten att göra.
Båda föräldrarna hade egna svåra och smärtsamma minnen av både övergivenhet och sorg. Sönerna lärde sig tidigt att kryssa och tyda de små illavarslande tecknen, för att sedan undvika eller mota bort de annalkande katastroferna. Leif har beskrivit den alkoholiserade fadern lika undflyende som ett sommarmoln när han inte befann sig helt ”förvriden i deliriumplågan”. Modern låg, oälskad, med yxa under sängen. Hans bror Nils skrev om den svåra barndomen i boken ”Blåbärsmaskinen” (utgiven på Ruin förlag 2009). När boken kom ut väckte den stor debatt. Titeln är en metafor för konstnären som en skoningslös maskin. Han slukar allt i sin väg i sin skapelseprocess. Det var ett pappaporträtt som gjorde riktigt ont att läsa. Slas missbrukade både alkohol och tabletter. Han var elak och stingslig, försvann på långa resor och kom tillbaka hem sjuk och hjälplös. Enligt Nils krävde faderns kreativitet både kaos och katastrofer. Leif hakar på och gör en egen kommentar i en diptyk som återfinns i utställningen. Han har smetat in sig själv med blåbär.
Utställningen i Meken består av två delar. Längst in möter vi flera svartvita bilder från konstprojektet ”En början” som totalt består av 20 nakna självporträtt, förutom ett där han bär en vit skjorta. Den innehåller även självbiografiska texter där han gräver i sin egen barndom och så småningom landar där han befinner sig nu. Bilderna och texten blev till slut en bok. Leif Claesson vänder och vrider på den manliga uppblåsta självbilden. Det finns en god portion självironi som känns mycket befriande i en samtid där den traditionella konservativa mansrollen kommit tillbaka med stormsteg. Här får vi istället se den nakna och skyddslösa människan som söker försoning och förlåtelse. Nog finns det vissa likheter med en viss Peter Johansson som också gärna iscensätter sig själv i sin kreativa process.
Soloutställningen i Meken domineras annars av det senaste projektet som Leif Claesson har döpt till ”Löftet”. Utgångspunkten är gården Rosenlund och dess omgivningar. Han ser den smått förfallna bondgården som en mycket nära och kär vän, han gör den levande genom att tilltala den med ett hon som ett kvinnligt väsen. Projektet ”Löftet” startade under pandemin. Leif Claesson grubblade över klimatkrisen. Vad kan man begära av andra om man inte själv kan föregå med gott exempel?
Sagt och gjort. Leif satsade på att bli självförsörjande för att minska sina egna klimatavtryck. Han ville även se hur den nya livsstilen skulle påverka hans konstuttryck. Det dagliga arbetet på gården dominerar, att hugga ved, sköta odlingarna, ta vara på det som naturen ger i form av bär och svamp. Ensamt? Isolerat? Nej, inte alls. Han för ständigt ett samtal med det som finns omkring honom. Fåglar. Rådjur. Träden. Leif Claesson framträder i egen person, oftast naken i naturen på olika diptyker. Han är ibland klädd i bark eller har en buske på huvudet. På en annan bild står han med en granskog och en vacker sommarhimmel som bakgrund, endast iklädd så kallade fågelpiggar. En slags pinnar som är avsedda att förhindra att fåglar sätter sig på underlaget. På en annan diptyk står han och balanserar med en vattenmelon på huvudet. Leif Claesson leker med Nationalmuseets samlingar fria bilder. Han skickar bland annat en hälsning till den klassiska naturmålaren Bruno Liljefors, kombinerar diptyken med att täcka sig själv med ankfjädrar. På en annan bild återfinns han själv i den gamla klassiska kostcirkeln. Han ligger sovande i en vedtrave, kamouflerar sig med löv i andra diptyker, brottas med naturen. Det finns stänk av ironi och absurditet samtidigt som det vilar något gåtfullt över bilderna.
Utställningen kryddas med videoinstallationer. Det tar en stund att upptäcka konstnären som kommer gående naken över ett stort kalhygge. Människan sätter djupa spår i naturen, skövlar och bedriver rovdrift samtidigt är hen bara ett naket däggdjur på två ben. På en annan video spelar Leif elgitarr i växthuset för sina nyväckta och spirande plantor. Han gör det på ett ömsint sätt. I nästa video sitter han naken vid bordet och rör sakta fingret över ett glas fylld med vatten. Här ljuder en annan ton, betydligt mer illavarslande som om den varnar för något. Ämnena är allvarliga. Smärtpunkterna många men det vilar ändå något lågmält muntert över utställningen. Leif Claesson är fortfarande en homo ludens – en lekande människa. Vissa kanske fnyser åt bilderna, betraktar dem som naiva och barnsliga. Det tycker inte jag. Resultatet blir att de på något sätt ändå inger ett visst hopp, en tro på framtiden, trots allt. Den allvarsamma leken är ännu inte över.
Ulf Lundén
FAKTA:
Leif Claesson
Löftet
8/2-23/3
Konsthallen, Meken, Kyrkogatan 12, Smedjebacken.
Öppettider: Lördag-söndag klockan 12.00-17.00