Det är en underbar höstdag i Smedjebacken. Solen skiner och lyser upp fasaden på konsthallen MEKEN. Jag går in. Mörker och starka färger. I den stora industrisalen, där pelare och travers bär spåren av arbete, glöder Lisa Juntunen Roos verk. Konstnären kallar själv salen ett arbetets kyrkorum, och det stämmer.

Plast och väv är levande material i finsk samtidskonst. Tuula Närhinen samlar plastskräp på Östersjöns stränder och bygger av det verk som Plastic Horizon, där havets avfall blir ett porträtt av vår tid. Aino Kajaniemi i Jyväskylä väver ansikten i lin och loppisfynd, ibland näver, och låter tråden vända ett leende till sorg. Kustaa Saksi låter datorstyrda jacquardvävstolar översätta drömbilder till textil, bland annat i utställningen Borderlands på Vandalorum i Värnamo. Juntunen Roos för samtalet till köksbänken. Hennes plast kommer från kaffepaket och bär en familjs historia. Hennes pixlar är flätade för hand, en och en.

Smedjebacken är finskt förvaltningsområde sedan 2015, och omkring femton procent av invånarna räknas till den sverigefinska minoriteten. Här har Det börjar i skogen hittat rätt hem. 2025 års Ahlbäckpristagare visar en utställning om att höra till och om att stå vid sidan av.

Plasten klipps i remsor och flätas diagonalt som näver. Tekniken växer fram i efterkrigs-tidens Finland, där krig och ransonering gör det kasserade värdefullt. Juntunen Roos för den vidare till bilder, pixliga och lågupplösta, glänsande som familjefotografier i folie.

Varje verk bär en berättelse. En gran står i rummet, tvåsidig som en kuliss, och påminner om att den finska närvaron i Sverige börjar i skogen redan på 1500-talet. En väv i skolplanschens form bär rubriken Svenska växter och visar potatisen, själv en invandrare som för länge sedan blivit svensk. Ett stort paket Ögon Cacao är vävt i det märke konstnären ville köpa, eftersom det är det märket svenskar köper. Logotypens ögon stirrar tillbaka. Där ryms hela längtan efter att passa in.

Lisa Juntunen Roos. Porträtt av Mormor

Verken har en tydlig framsida och en lika viktig baksida. Integration handlar om vad som syns och vad som hålls undan, om att vara inkluderad och om att stå utanför.

Starkast är porträttet av konstnärens mormor. Sent i livet sa hon att hon ångrade sina nio barn. Hon ville väva. Nu hänger hon själv i en träram, vävd av sitt barnbarn. Konstnären och mormodern, mummu, saknade ett gemensamt språk. Finskan gick förlorad på vägen och hantverket blev deras samtal. Det märks i varje fläta.

Verken är få i den stora salen. Berättelserna nådde mig genom personalen, och de behövs. Med dem växer verken från vackra objekt till vittnesmål. Jag önskar att varje besökare får samma nyckel.

Det börjar i skogen är en djupt personlig och drabbande utställning, stark på många vis. Den visar integration inifrån en familj, i kakaopaket och en mormors ansikte. Jag hade gärna sett fler och framförallt större verk, för den stora salen samt tematiken rymmer mer än vad som visas. Rekommenderas ändå varmt.

Omid Massali, text och foto

FAKTA:
Lisa Juntunen Roos
Ahlbäckpristagare 2025
Utställningen pågår 4 oktober till 30 oktober 2026
https://mekensmedjebacken.se/utstallningar.html