Jag ska börja med ett erkännande, som är lika tråkigt som välbehövligt för läsningen av den här recensionen. Innan jag besökte Arkivhuset, så hade jag ingen koll på konstnären Staffan Lindh. Det känns såhär i efterhand väldigt synd, för jag blev fullständigt tagen av mötet med hans svärta där små, små springor trots allt släpper in lite ljus. Åtminstone går det att känna en ambivalens inför vissa av Lindhs motiv, exempelvis en grupp människor som alla tittar på något, betraktaren får inte veta vad. Å andra sidan, så kanske det också finns något positivt i att jag först efter att jag sett utställningen förstod vem han var, och vem hans dotter var. Det möjliggjorde att jag kunde se utställningen helt förutsättnings-löst, egentligen det sätt på vilket jag helst möter konsten.

Lindh gick bort år 2017, och utställningen i Smedjebacken är en minnesutställning med ett större antal verk ifrån hans produktion. Penseldragen är stora, färglagren stundtals mycket tjocka. Verken ger intryck av att det är i själva hantverket som uttrycken blir till, mer intuitivt än rationellt övervägt. Verken kompletteras ofta med en liten titel inskriven i nedre hörnet, såsom Han har glömt texten, Inte här – inte nu!

Målningarna har ofta i sin helhet en mörk färgskala. Det finns dock undantag. Precis i blickfånget när jag kommer in i det stora utställningsrummet, så möts jag av två av-vikande inslag, ett naket par och en ensam dam som läser under ett parasoll. Dessa är ljusare och lättare motiv, både bokstavligt och bildligt.

Människorna som figurerar i samma motiv i Lindhs bildvärld vill varandra något, men det tycks upp till betraktaren att dechiffrera vad. Några kostymklädda män betraktar en ensam kvinna med barnvagn bakom ett hörn, det finns en dyster eller kanske hotfull stämning. Människor famlar gemensamt i mörk-ret med utsträckta händer. De bär en sårad kamrat, som en sorglig parafras på Hugo Simbergs sårade ängel. Det finns kanske en vacker medmänsklighet mitt i allt.

Det är en generös exposé över Lindh som visas på Arkivhuset, inte mig emot. Ett stort verk får hänga ensamt på sin vägg, medan övriga placerats ut längs väggarna, till och med ett litet självporträtt framför det täckta fönstret. Jag lämnar denna del av sommarens första utställning upplivad, trots de stundtals tunga motiven.

Den andra konstnären som visas är Carolina Sandvik, vars stop motion-film The Lovers snurrar på en projektor i ett mindre rum, och visas tillsammans med de konstfullt utfor-made miniatyrer som utgör filmens scenografi. Stop motion-animation är ett tilltalande uttryck, de flesta av oss har nog sett en och annan leranimation som barn, och det finns något härligt direkt i att det är det mest grundläggande sättet att producera animerad film. De kanske mest kända namnen här i Sverige är Johannes Nyholm och Niki Lind-roth von Bahr. Jag ser i eftertexterna att Nyholm medverkat i produktionen av den film som visas på Arkivhuset, vilket i sig är ett kvalitetstecken. The Lovers har tidigare visats på den välrenommerade europeiska filmfestivalen i Locarno, och Sandvik vann år 2021 det prestigefyllda kortfilmspriset Startsladden. Det är alltså inget osäkert kort som Arkiv-huset tagit in, snarare ett ganska lättillgängligt konstnärskap som säkert kan tilltala hyfsat brett.

Jag vill så gärna tycka om ’The Lovers’, som skildrar en människas gradvisa sönderfall tills bara ett skelett återstår. Filmens par ska sannolikt vara stereotypt vackra, och Sandvik säger sig vilja skapa starka känslor med hjälp av sitt bildberättande. Kanske finns här någon sensmoral om skönhetens förgänglighet, att ge upp sig själv i en relation eller något annat tema, men jag upplever filmen som på samma gång övertydlig som svår-fångad. Visst är den stämningsfull, och Sandviks arbete med miniatyrerna är otroligt imponerande, men jag berörs inte av filmen. Det klaustrofobiska finns där, tristessen och ångesten, men tyvärr upplever jag skildringen av deras respektive kval som rätt ointressant. Trots allt blir jag ändå nyfiken på att se Sandviks övriga produktioner, stop- motion är trots allt ett fantastiskt medium med stor potential att förena det absurda med det verklighetsnära.

Med det sagt, så tycker jag att det är lovvärt av Arkivhuset att våga sammanföra konst från olika tidsperioder och i olika media. Det är ofta ingen lätt uppgift, men att ge olika tiders perspektiv på det universella i teman som glädje och sorg är i alla fall enligt mig ett av konstens, och utställningsmediets kärnuppgifter.

Text och foto Hedvig Mol

FAKTA:

LIKT och OLIKT
8 juni – 13 juli 2025
Minnesutställning till Staffan Lindh, måleri (stora rummet)
Konstvideo och scenografi av Carolina Sandvik (östra rummet)
Arkivhuset
Nordlandervägen 5, Smedjebacken
https://arkivhuset.net/