”Ja, titta. Fan, vad härligt!” Jag måste citera min spontana reaktion när klev in på utställ-ningen Likt och Olikt 2 på  Smedjebackens lilla konstpärla Arkivhuset (till den 17:e augusti 2025). Kerstin Hedman och Ilkka Pärni är huvudnumret, tveklöst och koncentre-rat. Ett mindre rum lyser av Henrik Olssons färgstarka turistmotiv. Ett tredje rum befol-kas av porträtt av antika båtmotorer, målade av Per Johansson. Tillsammans skapar de fyra konstnärerna en generöst kurerad balansakt av sinsemellan disparata uttryck, som fungerar utmärkt som helhet. Olikheterna kolliderar och berikar varandra.

Tillbaka till mitt utrop: Konst kan kännas sådär: en omedelbar visshet. Det här fungerar. Det finns i musik, arkitektur, snickeri, mat och allt möjligt som skapats, vi känner när det sitter och är på riktigt. Hedmans och Pärnis måleri har den där tveklösheten, det vet precis vad det gör. Renhet är ett läskigt ord, men på något vis hör det hit. Det är som om blicken befrias från bråte, kopior och veligheter. Måleriet tar oss till nollpunkten, återstartar blicken.

En röd rektangel blir så en startplatta för nya upptäcktsresor i färg och form. En sommarsimmig dag då Smedjebacken bara orkar pusta i skuggorna, är den här konsten ett energiknippe, som om Arkivhuset var platsens enda fungerande kraftverk. Effektivt dragna linjer, färgfält, glipor, vinklar skapar ett grafiskt konstmaskineri som utstrålar en märkvärdig energi. Det är hårt , men känsligt reducerade processer, drivna långt och konsekvent till en egenartad laddning, ett koncentrerat lugn. Svarta rektanglar, stränga rutor, lila utsnitt, stavar med små fält i vibration mot varandra som i mosaik. Ränder balanserade som i textil. De bägge konstnärernas verk passar utmärkt ihop, vi behöver inte riktigt veta vem som har gjort vad. De bägge lever också ihop i Leksand. Det måste vara speciellt att kunna arbeta och uttrycka sig så samtrimmat. De ställer gärna ut tillsammans och verken kommenterar varann, stöttar, ackompanjerar i kulörer, skalor och ytor. Överfört till musik kunde de två vara en syntpopduo.

Abstrakta veteraner

De bägge är veteraner inom den svenska konkretistiska konsten, också kallad ”icke före-ställande”, ett uttryck som här känns lite onödigt, nästan nedsättande. Bilderna behöver inte förklaras och jämföras med något ”föreställande”, de är sig själva och föreställer precis det vi ser: överförda energier. Särskilt i Kerstin Hedmans bilder finns djup – en tredje dimension – i färgerna som har lagts i lager på lager på lager som skimrar och lever, en egen själslig verklighet under ytan. Hon är uppväxt vid Siljan – antagligen har den väldiga vattenytan och himlen gett en meditativ klangbotten i hennes konst. Ilkka Pärni startade som poetiskt intresserad landskapsmålare – han är född i Karelen – som efterhand sökte sig mot alltmer abstrakta uttryck. Intryck kom bland annat från New Yorks stadslandskap av vinklar, räta linjer, brandstegar mot fasaderna och vatten-cisterner, ett funktionellt landskap som öppnade sig och gav impulser.

I två skulpturer kallade Fallingwater visar han en annan inspiration: den världskända villan Falling-water, ritad av arkitekten Frank Lloyd Wright 1939 och infogad som modernistiska plan och vinklar bland klippor och vattenfall i Pennsylvania. Läromästare inom det konkre-tistiska fältet är naturligtvis den avant-gardekonst som uppstod i revolutionstidens och maskinkultens Ryssland i det tidiga 1900-talet: Tatlin, Rodchenko, El Lissitsky, Malevitj, en grafisk hårt skruvad konst som snappade upp och stiliserade det nya århundradets tempo, inte sällan som radikal affischkonst. Geometrin sågs som en objektiv ”sanning”, ett nytt lager verklighet. Det gäller också Pärnis och Hedmans konst ännu över hundra konstår senare. Inte längre radikal, men laddat med sin egen frihet.

Mitt förtjusta utrop handlar om just det: att plötsligt få underbar kontakt – som en snilleblixt eller en stöt – med något utanför vanlighetens lunk.

En konkret konst

Konstens abstrakta verkligheter utvecklades under 1900-talet i Bauhaus-rörelsen och spriddes vidare.
Otto G Carlsund och Olle Bærtling var tidiga svenska namn inom fältet, med täta känningar utomlands. Efter beredskapstidens mer idylliska tendenser slog ”1947 års män”  – och en kvinna, Randi Fischer – igenom med ett rikt fält av uttryck, medialt samlat som ”konkret konst”, den nya tidens uttryck som gärna fogades in i folkhemsbygget, i entréer, offentliga rum och på T-banestationer. Lennart Rodhé, Pierre Olofsson, Olle Bonniér, alla tillhör de nu 1900-talets självklara konsthistoria, liksom senare namn som Gert Marcus med knallfärgade skulpturer och färgsättning av storskaliga bostadskvarter och Lars Erik Falk vars strama diagonala stålbalkar i 73 graders vinkel har berikat svensk stadsmiljö som glipor ut från vardagarnas röra. Abstrakta konst fungerar ofta väl i offentlig miljö. Hedmans och Pärnis konst har också placerats på sjukhus, i skolor mm. Ilkka Pärni har även arbetat i emalj för Karlstads centralsjukhus. Ett vågformat metall-verk, Vimur , invigdes 2023 vid hamninloppet i Leksand. Den konstruktivistiska konsten lever möjligen lite i skymundan idag, i alla fall medialt – men har sina entusiastiska lärjungar spridda i nätverk utomlands där Pärni och Hedman också är aktiva med utställningar och kureringar. Att se deras konst i Smedjebacken ger en fin internationell fläkt. Kanske kan den konkretistiska rörelsen få nytt liv i det samtida konstlivet där mycket av det nya är återbrukat, uppstekt, samplat, hyllat genom nya varianter i en ständigt rullande kretsgång. Det blir lite inkrökt och tjatigt. Ibland behövs en självklar omstart, en konstbefrielse, och den uppstår här i Arkivhusets stora sal.

Sommarens färg

Frihetslängtan präglar också Henrik Olssons måleri. Han bor och verkar i By utanför Avesta och har tidigare bland annat målat fina interiörer, en vardagarnas naivism, liksom häpen inför det mest vardagliga omkring honom. Hemmets rum, möbler, människor, vanliga dagar färgsatta och förevigade på ett rörande vis. Diskbänksrealism som lämnar allt grått i förtjusta färger. Till sommaren i Arkivhuset har Olsson valt verk med turist-motiv: VW-bussar i vykortslandskap, picknickbord, personer på resa under drivande moln mot idyller och frid. En sommarmorgons långa skuggor faller bakom en enkel frukost i det gröna, men där det daggvåta gräsets kulör svänger mot en klarröd fritids-jacka. Det finns måleriska underverk överallt, till och med på macken i By, där en röd hoodie-figur tankar bilen. Vardagligare kan det inte bli, men Olsson ser allt i barnsliga färger, känsligt valda och applicerade. Ibland blir det gåtfullt. En av landsvägarnas rullande marshmallows står parkerad inför ett vintermotiv som tycks ha förlorat gravitationen. Rader av träd lossnar och höjer sig i ett ljusspel över en höjd med kraftig kontur, som i en serieruta.

Kufiska motorer

I galleriets tredje rum möter vi en annan, överraskande värld: ett porträttgalleri av äldre båtmotorer. Det är speciellt, kufiskt och mycket övertygande. Per Johansson är en väl-anlitad dekorationsmålare, bland annat i ARN-filmen, The Girl With The Dragon Tatoo och i 28 Beck-filmer. Han arbetar i Stockholm och i Torrbo utanför Smedjebacken, där han deltar i motorbåtsentusiasternas evenemang. Motorerna är en samling original, kärleksfullt och stramt avmålade med respekt och stillsam humor. Här uppstår också en koppling tillbaka till samma era som födde den abstrakta konsten. Bensimotorer var då den nya tidens muskler i flygplan, bilar, och båtar. Den tidens ingenjörer kämpade för att hitta de bästa konstruktionerna och vi ser deras tekniska lösningar för att ligga före kon-kurrenterna i fartens århundrade. Det är urmodiga, stolliga maskiner idag, som gubbar och tanter på gamla foton, en brokig, oljedoftande skara i metall. Vi söker kontakt med dem, ser likheter med mänskliga drag och egenheter. De små formaten och mängden av bilder bidrar till kraften i det samlade konceptet. 

En spiraltrappa upp visas verk av elever på VBU: s estetiska program i Ludvika. Här finns okända begåvningar, kanske framtida stjärnor? Särskilt några textilier imponerar.

Tillsammans med Likt och Olikt 1 som inledde sommaren med Staffan Linds sympatiska vemodsmåleri och Carolina Sandviks animerade, kusliga dockfilm, är det en stark sommar på ständigt nyfikna Arkivhuset.

Petter Eklund, text och foto

FAKTA:
LIKT och OLIKT 2
16 juli – 17 augusti (alla dagar utom måndagar)
Måleri av Ilkka Pärni och Kerstin Hedman (stora rummet)
Måleri av Henrik Olsson (östra rummet)
Måleri av Per Johansson (västra rummet)

Arkivhuset
Nordlandervägen 5, Smedjebacken
https://arkivhuset.net/