Linda Lassons utställning Resiliens – med svart tråd visas på Köpings museum fram till den 7 mars 2026. Jag reflekterar över den tillsammans med min käre vän Johan, som är väl bevandrad i frågor om klimat, miljö, biologisk mångfald och skog.

Resiliens är ett positivt laddat ord som ofta dyker upp i det offentliga samtalet; kanske kan man kalla det ett modeord och det må så vara, men det som betecknas av ordet har ingenting tillfälligt över sig, Det handlar om att härda ut genom svårigheter och mörker, utan att fördärvas i grunden, för att sedan, när mörkret vikit undan, kunna återhämta sig och gå vidare.

Den klassiska svenska bilden av just denna övervintring och återhämtning kunde höras i Sveriges radio 1937, i den allra första sändningen av ”Dagens dikt”, där Gabriel Alw läste Tegnérs ”Det eviga”, som inleds med orden:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Dikten publicerades 1810, men den illustrerar väl den resiliens som kommer till uttryck i Linda Lassons verk. Visserligen hade Tegnér napoleonkrigen i åtanke, men eftersom dikten är en klassiker och ”åldern dess anlet förnyar” är den fullt överförbar till det samhälleliga mörker Lasson skildrar, med klimatförändringar, rovdrift på människor och natur, kvinnofridskränkningar och krig.

Lasson har kallat sig själv kulturkrigare och hennes främsta vapen är nål och svart tråd, med vilka hon broderar på material som armeringsduk och markduk eller presenning. En del bilder är färglagda eller delvis utförda i tusch. Hennes bildspråk är inspirerat av de många år hon levt nära den samiska kulturen i de jämtländska fjällen. Hennes konst är medvetet politisk och oftast konkret avbildande.

-Linda inser att det krävs vapen för att göra rösten hörd och skapa rättvisa och respekt, konstaterar Johan. Det finns ett slags ursinne i bilderna. Det berör.

Lassons samiska perspektiv blir generaliserbart, då det tycks som att samtliga av vår tids ödesfrågor har brännpunkter i just Sapmi. I Arktis höjs medeltemperaturen fyra gånger snabbare än världsgenomsnittet. Detta medför att det tidvis är omöjligt för renarna att finna bete. Avverkningen av fjällnära skog tycks lika hänsynslös som skövlingen i Amazonas, Lappland har länge varit militärt övningsområde, vem minns inte det norska NATO-plan som kraschade in i Kebnekajse, men efter NATO-inträdet är det en naturlig del av militär upprustning och krigsförberedelse. Vad urfolkens rättigheter anbelangar, har FN och flera människorättsorganisationer uttalat sig mycket skarpt om svenska statens behandling av samer.

– Det är svårt att se något hopp för rennäringen, säger Johan. Den framtid jag ser  är det avhuggna renhuvud som ligger på marken i en av bilderna.

Det första verk som möter besökaren är Skogsbad. Det utgör trots sin gråa ton, i ulltråd och vaxad lintråd, tillsammans med den betydligt färggladare Friends utställningens mest optimistiska inslag. Bilden visar en människa på väg in i skogen och ytterligare en stiliserad, liggande gestalt som redan delvis sjunkit in i och blivit del av skapelsen. I bakgrunden svarar skog och kullar med att anta nästan mänskliga former. Där finns en möjlighet att leva i samklang med naturen.

I ” Friends” samsas en björn och en korp i en vacker björkskog nära trädgränsen.

De två är av olika ursprung och förmodligen har de helt skilda sedvänjor, men de väljer att betrakta varandra med lugn och vänlig nyfikenhet. Samexistens och respekt är ett möjligt förhållningssätt.
Tillsammans visar Skogsbad och Friends de ideal som vi, enligt Tegnér, är skyldiga att bära inom oss även när mörkret tätnar,

Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld

Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

I slutet av verklistan finns antitesen till hoppet i Skogsbad och Friends.

Utställningens Yggdrasil är ett mycket stiliserat Världsträd som avlövat sträcker sig mot himlen. I bakgrunden finns broderade palestinska mönster. Bilden erbjuder inget hopp. Yggdrasils rötter når bara skövlad, förgiftad och infertil jord. Kanske är detta slutstationen för den accelererande rovdriften. Någon lövsprickning är inte att hoppas på. Ändå måste detta berättas om.

– Hur ska det lösas? undrar Johan. Ingen talar om det vad jag har hört.

När Linda Lasson vill skildra den samiska erfarenheten av gruvprojektet i det vi sörlänningar kallar Kallak, väljer hon att göra sin egen version av Picassos Guernica. Verket är utfört med svart tråd på en vit presenning med öljetter och vi känner igen figurerna från Picassos jättetavla, även om såväl fascismens tjur som den ångestskriande hästen är utbytta mot renar. Bilden har också försetts med en bakgrund föreställande siluetten av en mörk och hotfull stad, med höghus och fabriksskorstenar, en expanderande modernitet. Ett tillägg i bilden är också en väldig skopa som hotar att göra djupa sår i renbeteslandet, men som också kan föra tankarna till de palestinska hus som jämnas med marken på Västbanken.

Bilden kopplar alltså till händelser i Baskien 1937. De spanska fascisterna lät tyska och italienska bombplan öva anfall på en by som inte var lojal med Franco. I Sapmi har först Karl-Petter Thorwaldsson och nu senast Ebba Bush gett klartecken för ett engelskt bolag att gräva sönder och förgifta en viktig renbetesmark i närhet av världsarvet Lapponia.

Detta gör man i strid, inte bara mot en lokal opinion, länsstyrelsen och Naturskyddsföreningen, utan även mot FN:s uttalade rekommendationer vad gäller urbefolkning och miljö.

General Franco definierade inte baskerna som äkta spanjorer. På samma sätt har Sveriges näst största parti slagit fast att samer aldrig kan bli riktiga svenskar.

– Det finns något med distans, menar Johan. Det är lättare att våldföra sig på natur och kulturer om de finns på avstånd. Det är så vi har gjort i vår exploatering av jordens resurser.

Bildserien Gaman II-V med tillägget ”#MMIW” uttrycker ett befriande trots mot de övergrepp urbefolkningar och inte minst kvinnorna i dessa grupper utsatts för. Ett återkommande motiv i bilderna är den kvinna med en blodröd hand för munnen, som har kommit att bli en symbol för Missing and Murdered Indigenous Women.

Själva ordet ”Gaman” betecknar en japansk dygd, som innebär att man värdigt och lugnt uthärdar det till synes outhärdliga, och i bilderna är det lätt att identifiera kvinnan som stoiskt hanterar en smärtsam situation. Samtidigt finns där  en medvetenhet och ett trots, antingen i kvinnans eget uttryck eller i form av en flicka med utslaget hår som vild och fri dansar eller rider på en ren. Det utslagna håret anspelar på en tid då samiska flickor tvingades klippa av sitt långa svarta hår i sammanhang där samer skulle underordnas, exempelvis i skolan.

– En röst från urbefolkningen behöver starka uttryck för att ens noteras, konstaterar Johan

”Broderi ska vara lite hårdrock” har Linda Lasson en gång sagt i en intervju. Och det framkommer tydligt i verket War Pig där en skenande ren till synes flyr från en granatskadad stad eller by. Renen omges av texten till Black Sabbaths kända låt War Pigs. Där finner man rader som ”Evil minds that plot destruction” och ”Day of judgement, God is calling”. Här ingriper alltså Gud och störtar ondskan, Vållande politiker, vapenhandlare och generaler förnedras och får kräla i stoftet. En gång faller de och då måste vi stå redo med de ideal vi bevarat inom oss, oförstörda och resilienta.

– Det är starka krafter i hennes bilder, säger Johan

Några av Lassons natur- och landskapsbilder har karaktär av en drömmande längtan, ett bortom. Det är som om konstnären vill återförtrolla den värld som reducerats till papper, siffror och kalkyler. Naturae IV är ett stiliserat skogslandskap med grävling och fjällräv, och med ett fjärran bortom bergen.

Det motiv som ömsom heter Saxnäs och ömsom har sitt samiska namn Saadteskenjuana placerar betraktaren på en väg som leder djupt in i fjällvärlden. Det är idealistiskt jämfört med den brutala konkretionen i många av de andra verken, men det är tydligt att Lasson står på naturens sida och vad blir det av kampen utan drömmarna?

I samma bilder ser Johan kalhyggen och vägar som skär sönder landskapet:  – Vem vet vilka verksamheter som kan etableras där? Hur kommer dessa vägar att användas av exploatörer

Några verk har tillkommit i helt andra tekniker. Ett av dem är Min kropp, mitt val. Det är en installation med 34 upphängda sanitetsbindor. Varje binda bär namnet på en kvinna som blivit dödad av sin man. Mer konkret kan det nog inte bli.

Det är något befriande med Linda Lassons konst; den ägnar sig inte åt självbespegling, utan vänder sig till oss med ett direkt tilltal. Den hävdar  effektivt ståndpunkter om miljö och mänskliga rättigheter. Själva tekniken, broderiet, har under senare år lyfts från att vara ett lite undanskuffat kvinnohantverk till att betraktas som konst, detta inte minst genom Britta Marakatt-Labba.

Linda Lasson är mycket produktiv och har erhållit flera stipendier. Det är inte förvånande att hennes verk har ställts ut i Rom, Barcelona, Washington, London, New York, Los Angeles och på flera internationella konstmässor.

Lasson lever till fullo upp till det för mig nya begreppet ”artivism”. Hon utmanar maktstrukturer i sin konst och hon sår frön till förändring. Med nål och tråd karvar hon in berättelser om det vi inte får glömma, det arv och den riktning som måste finnas kvar när mörkret viker.

Johan är lika imponerad som jag, men vill ändå ifrågasätta begreppet resiliens:
– För mig finns resiliens hos individer, i samhället, i ekologin och i organisationer. Det är en beredskap för förändring men jag ser inte riktigt att Linda visar vad som kan bli nästa steg, efter skövlingen och brutaliteten.

Men resiliens är i sig inte någon lösning. Den är den återhämtning som krävs för att man ska kunna finna lösningen. Inte ens Tegnér har några konkreta förslag på hur fortsättningen ska se ut. Han talar bara löst om att det rätta och sanna ska få armar och röst och att folken ska ”stå upp till förvandling”, men hur det ska se ut säger han ingenting om.

Så självklart handlar Lindas verk om resiliens:
Hon fattar all sanning och vågar all rätt.
Och hon bildar det sköna med glädje.

Se hennes utställning!

Per Alvenäs, text och foto

FAKTA:
Resiliens – med svart tråd
Linda Lasson
Köpings Museum
7 februari – 7 mars 2026