Olika textila skulpturer av händer står i centrum i konstnären Kristina Skantze nya soloutställning i Orsa konsthall. Utställningen är en stillsam hyllning till handens motoriska och sinnliga förmågor.

Kristina Skantze bor och verkar i Stockholm. Hon fann tidigt sitt personliga uttryck i textilkonsten och framför allt inom sömnad. Kristina Skantze tyckte om att sy redan som barn. Hon valde omgående det textila materialet, något som människan ofta har en nära relation till.

Kristina Skantze har samtidigt skapat en teknik på egen hand. Det rör sig om en mycket långsam process där stygn läggs på lager, ett både tidskrävande och tålamodsprövande arbete. Hon använder inga ritade förlagor.

Jag bevakade en utställning med henne för fem år sedan. Då gästade hon konstgalleriet Svarta Gran i Borlänge. Det var mitt under pandemin. Då visade Kristina Skantze skulpturer som kallades för ”omytologiska väsen”. Då rörde hon sig i ett gränsland mellan människa och djur och utforskade en komplex mänsklighet. Nu koncentrerar hon sig framför allt på händer. Det är hennes favorit bland alla våra kroppsdelar. Det blir många olika sorters händer som hon mött i livet. Varje hand är unik precis som våra fingeravtryck. Naglarnas form, fingrarnas längd, knogarnas olika deformitet.

Vad skulle vi vara och bli utan våra händer och armar? Vi arbetar med händerna, bär hem våra matkassar, städar, lagar mat, rensar ogräs., tecknar, skriver och målar. Vi pratar med händerna, gestikulerar, diskuterar, smeker och utför tyvärr också våld med knutna nävar.

Utställningen heter Handhjärta och visar skulpturer i olika storlekar, material och former.

Många av Kristina Skantzes händer är inspirerade av de många handikoner som finns i våra telefoners emojis. Handhjärtat är som bekant ett vanligt förekommande tecken.

Vi använder händerna när vi kommunicerar i såväl den fysiska världen som i den digitala oceanen. Kan det gå över styr om digitaliseringen hämmar handens motoriska och sinnliga förmåga?

Hon ställer frågan i installationen Skärmtid som består av en stomme i trä och broderi på rullgardinstyg.

Skulpturerna är sydda i sidentrikå, stoppade med polyestervadd och bär dämpade pastellfärger.

Även om händerna är olika stora går det inte att se någon skillnad på en äldre eller yngre hand, sömmarnas ärr är lika synliga som knogarna. Skulpturerna pratar ungefär samma språk, det verkar som de alla gestaltar den kreativa, vänliga och inbjudande handen som idé. Det går även bra att djupdyka i hennes skulpturer. Kristina Skantze lägger nämligen till lekfulla detaljer som ett öga i porslin. Det finns där mitt i handflatan.

Är det den allseende Guden som hon vill framkalla genom denna skulptur? Och när fingrarna är sträckta, ska det betyda Fatimas hand, även kallad khamsa eller hamsa, en symbol som har använts sedan Mesopotamien som symbol för gudinnan Ishtar eller Inanna? Det är idag en symbol bland både muslimer och judar för gudomligt beskydd mot ondskan samtidigt som den anses frambringa tur.  

Kristina Skantzes utställning blir samtidigt en akt som lyfter fram det mödosamma hantverket, där hennes egna händer skapar både föremål och uttryck i den idébaserade konstnärliga traditionen. Soloutställningen i Orsa har en konsekvent linje men jag saknar faktiskt hennes ”omytologiska” figurer.  De rörde sig över ett annat existentiellt djup.

Kristina Skantze tog för tio år sedan examen från Konstfack. Hon är även utbildad vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg. Kristina har ställt ut i Sverige och internationellt sedan 2011 och tilldelades Konstnärsnämndens ettåriga arbetsstipendium 2016. Hon arbetar även med film och teater /performance.

Ulf Lundén text och foto

FAKTA:
Kristina Skantze
Handhjärta
Orsa konsthall
Pågår till 23 april 2026