Det doftar linolja i Arkivhusets sal. Det här är måleri, långt från AI-promptar, snabbmatskonst och prints. Gå fram till tavlorna och sniffa på dem. En sällsamt betryggande doft, en doft från ateljéer som vi tänker oss dem, old school-måleri med penslar, urklämda färgtuber, paletter och långsamt torkande färg. Vi kan se Johan Scotts tavlor som en slags forskningsstationer i en tid där allt ska gå snabbt och vara utbytbart. Oljemåleri tar tid och tankarna följer efter in i materialet. Människan har målat med olja och fascinerats av det i 1500 år. I den moderna konsthistorien återvänder ”måleriet” då och då som trender och alternativ. I dagens fascination för hantverk i alla former ökar intresset också för konst skapad av människor, en motvikt mot AI.

I Johan Scotts tavlor, målade under de tre senaste åren på hårda skivor, glänser och skiftar kulörerna. Tavlorna har ett inre ljus, ibland glänsande som billack, ibland matta och torra som en markyta. Han är känd för att måla på glas och plastskivor. Är det för att locka fram extra stuns ur färgerna? Verken är platta, men Scotts arbete tycks gå ut på att omvandla två dimensioner till tre och till och med fyra, tiden är en viktig komponent i de här bilderna, den snabba tiden och den långsamma, det tillfälliga och det eviga.

Bilderna präglas av olika lager. En stilla, drömsk bakgrund, som en sommarhimmel med molnbankar, överlappas av en främre nivå av fläckar och flagor som virvlar och faller, som repor och smuts på en åldrad biofilmrulle, ett utsnitt ur en eldstorm eller mikroskopets bild av stadsluft, mättad av mikropartiklar. Något händer mellan oss och bakgrunden. Gå ännu närmare. Se hur penseldragen har arbetat, snabbt och säkert, tekniken är driven. Scott talar själv om labyrinter där han irrar och om ”störningar ”som han vill synliggöra genom att arbeta vidare. Störningarna kan kanske vara dessa ytskikt av virvlande fragment, vad de liknar bestämmer vi själva, men det ger en kinetisk energi åt verken, en spännande rörelse över djupen inunder. Till sist blir verken, med Scotts ord ”ingenting”, men han avslutar ändå, intresserad av vad som dykt upp.

Tavlan är färdig, signeras, lämnar arbetet. Det skulle kunna fortsätta hur länge som helst, precis som med texter eller arkitektur, byggas om med nya lager färg eller genom erodering av färg, men just nu är tavlan bestämd.

Då startar betraktarens arbete, ”att se på konst”. Tavlorna hänger på en vägg, men det är vi utanför som färdigställer verken, enligt konstnären Marcel Duchamps berömda devis att det är betraktaren som fullbordar konstverket genom att tolka, dechiffrera det och placera det i sitt sammanhang, kort sagt: känna något, arbeta vidare med det vi ser och med oss själva. Så vad är vitsen med den här sortens ”riktigt” måleri i en värld där vem som helst kan prompta fram ett eget konstverk via hemsidorna AI-verkstäder. ”Mina barn på månen”, ”Min fru målad av Picasso” eller ”abstrakt modernism i full färg”, det flödar bilder, fantastiska kollisioner i alla stilar, ofta som en kitschig kvasisurrealism, byggd på samlade historiska bitar, inte en inre verklighet som behöver uttryckas av en individ. Att hävda måleriet i en värld besatt av AI är en motståndshandling. Vi vet idag inte riktigt hur bildkonsten ska behålla sin betydelsebärande position i samhället. Kommer flertalet att sluta bry sig om konst när vi kan printa våra egna konstverk, prompta och redigera bilder. Hur ska marknaden, gallerierna och museerna förhålla sig? Hur ska konstens utbildningssystem utvecklas? Ska det dras nya gränser? Får vi parallella konstvärldar, då AI står för ”vardagskonsten”, ungefär som oljetryck och affischer var billiga alternativ till originalkonst förr i tiden och den ”riktiga” konsten, måleri, skulptur, textil, människoskapad musik, bli en smal zon för de specialintresserade och förmögna?

Johan Scott går sin egen väg, envist hävdande sitt hantverks möjligheter till andra verkligheter.

Vitsen med det är att vår fantasi får arbeta med ett abstrakt material. Vi ställs inför en bildgåta, ett äventyr som vi vill lösa eller hitta bäring på. Det är en aktiv process, ett deltagande där vi lägger till, försöker hitta egna motiv i Scots utsagor. De är tavlornas aningar, hemligheter och löftesrika färgbalanser som gör oss till medskapare, ett underbart tillstånd, om kontakten uppstår. Det är inte tavlor att ”förstå”, det finns ingen instruktionsbok här, utom att ge tavlorna tid, låt ögon och själ söka i de inre hårddiskarna, det är som att lyssna in sig på musik eller sjunka in i en text, det finns en väg inåt. Det är en pågående process, långt efter att konstnären själv ansett sig klar. Alla ser vi olika på dessa tavlor: Vissa anar havsbottnar, andra ser skogsdjup. Kanske tar verken oss dit vi längtar i hemlighet. En tavla tycks skildra känslan av att ligga på rygg under ett träd och kisa upp genom lövverk mot en sommarhimmel. Måleriets underverk har skett, en platt yta med färger i olika fält har öppnat sig till en milshög atmosfär inne i Arkivhusets rum, ganska fantastiskt.

I Johan Scott har vi en erfaren vägvisare. Han har arbetat som konstnär sedan tidigt 1980-tal. Han växte upp på Åland. Det går kanske att se några av hans tavlor som skärgård uppifrån, som filmad av en drönare. Han gick på Konstakademin i Stockholm 1976-1981, ställde ut första gången på Åland 1982 – för 44 år sen – och blev en av den tidens unga heta målare. Efter 15 år som fri konstnär, med bland annat det finländska priset Ars Fennica 1992, valde Scott att bli professor på sin egen skola, ”Mejan”, Konstakademien, där han verkade i tio år och blev ledamot. Han har sedan arbetat som professor och pro-rektor vid Stockholms konstnärliga högskola. Idag ägnar han sig helt åt måleriet. Johan Scotts konst är omedelbar och strålande närvaro på väggarna och lämpar sig väl för offentlig miljö, men fungerar också som privata schaktöppningar till vår fantasis världar. Ge dem tid, så svarar de, öppnar sig, och vi sugs in, blir medskapare, och så har allting förändrats en smula, en ny ton i verkligheten. Tiden ska passera dessa bilder, men de tål det slitaget. Det är hållbar konst.

I ett av de mindre gallerirummen visar Lotta Wigelius Wulff sitt måleri i akvarell, gouache, kritor och kol, hela verktygslådan tillgänglig. Hennes bilder är något helt annat än Johan Scotts men just det är  Arkivhusets idé, att visa konstens bredd och olikheter. Vi minns förra sommarens underbara möte mellan Kerstin Hedman och Ilkka Pärnis strålande konkretism och Per Johansons kärleksfullt målade bilder av antika båtmotorer. Wigelius Wulff bor och arbetar i Helsingfors och bilder har alltid fascinerat henne. Hon började i slutet av 1970-talet på finsk tv där hon arbetat i snart 40 år som redaktör, regissör och producent. Nu återerövrar hon sin sin länge vilande passion för bilder i sitt eget skapande, tolkande och sökande, som om glimtar från alla årens tv-bildflöden hemsöker henne och ställer frågor. Ansikten, kroppar, landskap fyller rummet med ett särskilt tonläge. Det är vänlig konst, attraktiv och ljus, även om kulörerna ibland är dunkla som inifrån en kammare.

Landskapen är liksom sedda genom ett filter där färgerna skruvas som i en nattkikare mitt på dagen, violetta fält mot gröna stenar, orange, gult och slagskuggor. En nordiskt skimrande genomskinlighet präglar alléer, fält och stränder. Här och där svindlar det till extra, i ett hörn av en bild, i en avlägsen disig höjd vid horisonten, just där hamnar vi 1800-talsmåleriets drömska realism. Kika närmare också här. Hur kan penseln, styrd av en hand, skapa denna illusion? Hur fungerar det? Vad är det som också här i den föreställande konsten, utlöser vår fantasi  och längtan – ”over the hills and far away” – inför några avlägsna kullar som egentligen bara är färgpigment och torkat vatten. Det sker små underverk överallt.

Några aktstudier, samt en bild av ett milt leende Buddha-huvud markerar det tidlösa i människan.

En flicka som huttrande men glad just kommit upp ur en badsjö och svept in sig i en ljusblå badhandduk och plirar mot oss fångar barndomens akuta känslor. En man i huva tittar ut ur bilden och tiden löses återigen upp. Är det en figur i en Rembrandt-målning eller en av de unga männen i hoodies som passerar oss, här med ett förstulet, men nyfiket ögonkast. Inspiration tycks komma från alla håll. Tavlan Aurora Karamzin är en spontan version av ett känt porträtt av en berömd kejserlig hovdam och föregångare i social- och diakoniarbetet i Finland. En Kvinna i turban betraktar oss aningen vemodigt, instängd i bildens ram. Är det konstnären själv? En målning, kallad Skuggan i rummet ger dubbla budskap. En avklädd person sitter med sin skugga intill, det kan vara en idyll i solsken, men är det verkligen en skugga? Något stämmer inte. Är det i själva verket en annan person och en djupt tystnad som fallit mellan mellan dem eller ett mystisk, mörkt minne? Såna skevheter och förskjutningar, också i landskapens färgskiften, är spännande och ger djup i Lotta Wigelius Wulffs konst.

Petter Eklund text och foto

FAKTA:
Johan Scott och Lotta Wigelius Wulff
Arkivhuset i Smedjebacken
Utställningen pågår till den 16 augusti 2026