Utställningen Häxor har landat i konsthallen på Dalarnas Museum. Det blir rena
rama spöktåget med AI-genererade bilder och kitschig scenografi som lämpar sig bättre
i en nöjespark än på ett museum.
Häxor är en produktion som vandrat runt på olika museer i landet. Nu har den kommit till Dalarnas Museum. Den handlar om häxprocesserna på 1600-talet, en av historiens värsta rättsskandaler. Skaparna av utställningen har tidigare gjort den stora utställningen Aquanauts som bland annat visades på Avesta Art för några år sedan. Då handlade det
om en påhittad expedition till Siljansringen i juni 1897 som sades upptäcka de mystiska varelserna Homo Aquatis. Det var en spektakulär fantasi om ett slags människoliknande varelser, ett förstadium till Homo sapiens.
Nu tar Pompe Hedengren och hans samarbetspartners ungefär samma grepp på nytt men med den stora skillnaden att man faktiskt utforskar en verklig händelse i historien som hör till den svenska stormaktstiden. Det är en svår balansakt på slak lina att ge sig i kast med ett sådant omskakande historiskt material. Kreatörerna säger sig vilja levandegöra både offer och förövare. Ingen kan ju veta hur de såg ut eftersom kameran ännu inte var upptäckt på den tiden. Därför sker leken genom AI-genererade bilder. Kreatörerna bakom utställningen kan inte dölja sin barnsliga förtjusning för denna teknik. Bilderna ska förstås kittla besökaren men jag tycker inte att de fungerar i sammanhanget. Är det verkligen att visa respekt för alla de kvinnor som drabbades av denna vämjeliga galenskap? Skulle inte AI-bilderna hellre kunna utgöra en del av den kreativa processen att skissa eller måla olika porträtt?
Konsthallen är helt nedsläckt. Utställningen börjar med bakgrunden till häxprocesserna. Detta berättas på större vepor och pyramidformade textmoduler. På toppen återfinns de upplysta fotografiska AI-genererade och sepiatonade bilderna. Allt ackompanjeras med musik som knappast hör till den aktuella tiden.
I rum nummer två får besökaren först ta del av en liten realistisk film med barnskådespelare som gestaltar Mats Nilsson och Gertrud Svensdotter från Älvdalen som är ute och vallar getter. Mats påstår att Gertrud gått på vattnet för att hämta getterna ute på en holme i älven. Barnens lek och bråk blir startskottet på den stora svenska häxhysterin (1668–1676). I Älvdalen dömdes totalt tolv kvinnor och två män till döden. De avrättades genom halshuggning och därefter brändes deras kroppar på bål. Minst
300 dödades i Sverige. I samma rum som filmen återfinns tre små timrade stugor i plastmaterial. Röster hörs. Det pratas och viskas om häxor och om Satans verk. Det är knappast historiskt äkta.
Rekvisitan i stugorna spretar också en hel del. Det ska signalera gammal tid, något som fanns förr i tiden men exakt när är lite mer osäkert. Utställningen fortsätter till något slags djävulsk kultplats. Vi får möta ett antal djävulsliknande AI-bilder. Den historiska förlagan kan tillskrivas den nederländska konstnären Hieronymus Bosch som var verksam i slutet av 1400-talet. Färgerna sprakar och bilderna är mer av kitsch än seriös
bildkonst. Här förmedlas också olika beskrivningar av diverse myter och satanistiska ritualer som kalasen i Blåkulla: ”Trollpackor som förargat sin herre straffas genom att få slicka hans hund där bak”.
Utställningen innehåller ytterligare en film. I denna dramatiseras en trolldoms-kommission. De allvarliga männen förhör Gertrud som utan tvekan berättar att hon står i förbindelse med djävulen. Därefter väntar häxbränningarna i Torsåker. Elden flammar i en sorts konstruktion som påminner om en kåta. Det är svart och mörkt likt ett spöktåg eller skräckkabinett som snarare hör hemma på ett nöjesfält än museum. Jag förstår intentionerna att försöka popularisera en mycket komplex och svårforcerad historisk händelse. Hur kunde folk tro på barnens fantasier? Var kom kvinnohatet ifrån? Vilka onda krafter sattes igång av kyrkans egna män?
Det här blir för mycket av fantasy på bekostnad av en mer pedagogisk och konstnärligt gestaltad historisk utställning om häxprocesserna. Men allt ska ju transformeras till underhållning och häxtemat kittlar väl den stora skaran människor som gillar fantasy i dagens populärkultur. För att inte tala om Joakim Lundells spökprogram, Spökjakt, som har varit en av Sveriges största
tittarsuccéer. Programmen har streamats över 20 miljoner gånger på streaming-plattformar som discovery+. Under sina premiärveckor har serien varit den mest streamade titeln på plattformen. Serien har under sina säsonger slagit tittarrekord och belönats med både ”Årets program” och ”Tittarnas favoritprogram” på Kristallengalan.
Så kom inte och påstå att vidskepelse är något som hör hemma i forntiden. Den finns här och nu.
Ulf Lundén Text och foto
FAKTA:
Häxor
Pompe Hedengren och scenografen Erik Gullberg. Texter av Cecilia
Düringer (historielärare och programledare för P3 Historia).
Dalarnas Museum
Pågår till och med 1 November 2026
