May Lindholm och Lisbeth Boholm på Mora konsthall
Ett bloss för moster Lillie … Bodil Malmstens kultförklarade dikt kommer till mig när jag ser May Lindholms milda kvinnogestalt Pumpaodlaren med (vad jag tolkar som) en cigg i munnen. Det är som om hon satt sig efter en arbetsam dag och äntligen får slappna av. Ansiktsuttrycket är förnöjsamt, håret grovt i kontrast mot de smäckra ansiktsdragen. Lindholms skulpturer föreställer ofta kvinnor och små varelser. I Leksand finns de så kallade nystingarna, små antropomorfa fantasidjur som lokalbefolkningen tycks ha tagit till sina hjärtan. Vid Leksands IF:s matchdagar kläs de ofta i blåvita halsdukar. En fin bild av hur skapandeprocessen för den offentliga konsten aldrig riktigt upphör utan fortsätter i relation till de som rör sig i stadsrummet.
Det är ingen slump att Lindholm och Boholm ställer ut tillsammans, det har de gjort förr. De är kollegor på konstutbildningen på Fornby folkhögskola och deras bildspråk tycks sammansvetsat på ett sätt som inte är allmänt förekommande. Ofta när jag ser curate-rade utställningar med två konstnärskap får jag anstränga mig för att hitta den röda tråden. Ibland kan det vara för kopplingen inte är självklar utan kräver mer av mig som betraktare. Andra gånger kan det handla om att det helt enkelt är en allt för svag anknytning som inte fungerar vare sig teoretiskt eller sinnligt. Här är fallet något helt annorlunda. Konstnärskapen går närmast sömlöst in i varandra, som vore de utskurna från samma ämne. Boholms måleri och grafik slår an samma ton som Lindholms skulpturer, de bidrar med färg och form till en motivmässigt helgjuten upplevelse.
Ett återkommande motiv i Lisbeth Boholms måleri är färgfälten som blir som hinnor över en helt annan verklighet. Grupper av människor rör sig i egna färgfält mot en kulört bakgrund som delvis täcker landskap och byggda miljöer. Kajorna är återkommande aktörer i samma skala som människorna, men även andra fåglar tar plats i Boholms bildvärld. En grupp av vad jag tror är träskonäbbar står i centrum för Sitta här till gryningen. Grupperna av människor och djur i framåtrörelse utgör ett stående inslag, genom den ofta tydliga framåtrörelsen får de en tydlig subjektsroll. Det är som att de söker kontakt med mig som betraktare och speglar mig i mitt betraktande. I Träden och tiden sänker sig mörkret över ett skogsparti medan två människor och en kaja mål-medvetet stretar framåt. Jag återkommer ofta till konstens roll som uttryck för det mänskliga tillståndet. Boholms människogestalter är på samma gång närvarande i sitt sammanhang som på väg att lämna det. Kanske är det ett sätt att hantera det obekväma, att vara i ett tillstånd men med egen agens röra sig bort.
Samvaron utgör ett inslag även i May Lindholms utställda verk. I verket Perenn debatt (fyndig titel) syns två gestalter engagerade i en diskussion. De gestikulerar med slutna ögon, avståndet är kort mellan skulpturerna. Jag får inte intryck av en hetsig debatt, snarare en livlig konversation som livar upp tillvaron. De bästa verken av Lindholm är enligt mig de tidigare nämnda milda gestalterna som förströr sig en stund. Skrolla tomater i mitten av utställningsrummet utgör ytterligare exempel på den sorts god-modiga mänskliga figur som gör Lindholms skulpturer så rörande. Mer apart känns uttrycket i den större ansamlingen figurer på ett podium i mitten av rummet med hår i grönt och orange och sammanbitna minspel. Jag tycker att övriga skulpturer i utställ-ningen håller en betydligt högre verkshöjd.
På det stora hela är utställningen en mycket fin konstupplevelse som jag tror kan fungera för en bred målgrupp. Det finns något i verken som de flesta kan relatera till, genom människor och djur som lever och gör det bästa av sin situation. Såsom vi alla försöker göra i dessa tuffa tider.
Hedvig Mol, text och foto
FAKTA:
Lisbeth Boholm och May Lindholm
Härifrån och Hit
Vasasalen i Mora kulturhus
17 januari – 7 mars
https://morakommun.se/uppleva-och-gora/kultur-och-sevardheter/kulturhus/konstutstallningar-i-kulturhuset.html
