Mitt i rummet, i Rättviks konsthall, står två grålaserade gamla kyrkbänkar. Deras svängda men samtidigt strama former sätter en ton i rummet  – stillsam och närmast sakral. Karin Nygårds Bengtssons fotografier understryker något allvarsamt och introvert.

Ensamhetens tankar kallas utställningen med en titel lånad från en dikt av författaren Verner von Heidenstam.

I en introducerande text anges att att just Heidenstam och hans hem Övralid är en utgångspunkt för utställningen. Övralid är en stor vit byggnad med stränga linjer, höga smala fönster  och en förhållandevis återhållen entrédörr. Ett svart-vitt foto av huset finns med här. Det är taget snett från sidan som i halvprofil, så som Heidenstam också gärna ville bli avbildad. En byggnad med auktoritet,  placerat i en backe med utsikt. Besökaren får närma sig nerifrån.

Utställningen visar tolv större fotografier, glest hängda i den rymliga salen. Varje verk har stort avstånd till nästa. Själva hängningen förstärker distansen och  tystnaden i bilderna.

I fotografiet The Doctor’s Library sitter en flicka på en stol mitt i rummet. Hon är omgiven av bokhyllor. I knäet ligger en tjock bok uppslagen. Flickan blundar och har en hand lagd på boksidan. Först tänker jag att hon är blind och läser punktskrift, men sen ser jag att hon genom insidan av sin hand kommunicerar med textens innehåll. Trots, eller tack vare,  de stängda ögonen finns här en mera spännande händelse än i de övriga verken, en aktivitet, en vilja. Bilden signalerar dåtid, en oidentifierbar tid i början av 1900-talet.

The Doctor’s Library, 2024

Att Nygårds Karin Bengtsson nu uttryckligen inspireras av Heidenstam – vad betyder det? Ett högstämt drag i bildspråket med hänvisningar till en romantisk idé, med barn som huvudpersoner, i centrum av bilderna. Deras kläder ser ut som från 1900-talets början. Skorna är av läder, slitna. Alla detaljer borttagna, inga störande småsaker i interiörerna. Ljuset som faller in från fönstren har en symbolisk betydelse som ”upplysning” eller ”särskildhet”,  det mina tankar går till de traditionella religiösa framställningarna när en ljusstråle träffar mitt på en person.

Prologue, 2025

Det spelar roll att Heidenstam används som referens och att fotografierna är iscensatta just i hans hem. Heidenstam, verksam från omkring 1890-talet till 1915, var en tidens kändis, en motsägelsefull person, patriot och nationalist som samtidigt propagerade för allmän rösträtt och uttryckte en vurm för ”folket”.  Allmän rösträtt skulle förstås ändå gälla bara män. Högstämd aristokrat och diktare som ofta använde ganska bombastiska formuleringar. Som en av tidens kritiker skrev om Heidenstam: ”den storvulna adelsnaturen, det käcka tjuv-pojkslynnet, den ädla ärelystnaden”… Han tog avstånd från naturalismen, från det han kallade ”skomakarrealismen” och ”gråväderstämningen” inom litteraturen.  I sin första diktsamling skrev Heidenstam de rader han förmodligen är mest känd för: ”Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.”  En liknande nostalgi finns i Nygårds Karin Bengtssons bilder.

Kompositionerna är noggranna, ofta med en symmetrisk balans. Referenserna till konsthistorien är flera och uppenbara. The End of the Story där en flicka sittande på en sängkant sänder tankarna till Edward Munchs målning Det sjuka barnet i positionen och det intensiva ljuset.  Sunday Afternoon med det gråa milda ljuset och de bortvända gestalterna ger associationer till Wilhelm Hammershöis stillsamma interiörer. Den ensamma stående figuren i båten i bilden Shoreline kanske från en Ingmar Bergman-film, eller någon goth-historia. Med dessa referenser är arbetena ändå självständiga med ett eget uttryck och den distans som finns i bilderna är det bestående intrycket.

Five portraits visar fem mörkklädda barn som står på en skifferlagd terrass runt något som ser ut som ett bord av sten. Barnens ansiktsuttryck är neutrala, bilden är varken porträtt eller en tydlig symbolisk framställning. Barnens kläder är från mellankrigstiden eller dessförinnan. Kanske är det barnen från C S Lewis Narniaböcker som dyker upp här? Wilhelm Hammershöis stora målning Fem Porträtt som finns på Thielska Galleriet i Stockholm kanske också kan vara en parallell men med fem vuxna män som sitter runt ett bord i ett dunkelt rum. Trots att Hammershöis män är inomhus är rummet större.

Jag antar att det är en ambition att nå en internationell konstmarknad med titlar på engelska. Men i Rättvik? Inte för att människor där inte förstår engelska, det gör förstås de flesta. Det är tråkigt att konstnärer inte använder sitt svenska modersmål, verken blir inte mera intressanta eller mångtydiga av engelskan. Och här är det en tankeväckande frågeställning kopplat till Heidenstam som strider för den svenska identiteten, svenska språket och nationalkänslan. Det jag undrar är om Karin Nygårds Bengtsson är medveten om hur hennes konstnärliga val som kan associeras till idéer om särskildhet, elitism, patriotism faller ut.  

Ja, konsten behöver ha sin gåta, konsten är ett uttryck som kan föra tanken och förståelsen längre än det som det vardagliga medvetandet omfattar. Konstnärens frihet är grundläggande. Utställningen handlar om något som kallas ett inre liv, den enskilda människans samtal med sig själv, ordlöst eller inte.

Här är det ändå inte bara konstens egen gåta som fyller mig med frågor, det är också själva innehållet. Dock – bortsett från alla mina frågor och invändningar är det en vacker utställning.

Maria Backman, text och foto

FAKTA:
Ensamhetens tankar
Nygårds Karin Bengtsson
Rättviks konsthall

utställningen pågår till den 30 augusti 2026