Konstnären Lennart Aschenbrenner är ett av de självklara namnen inom svensk konst, aktiv sedan tidigt 1960-tal, har sett, skolats, arbetat, ställt ut och sökt sig vidare under sex decennier. Det här är ändå hans debut i Dalarna. Han skulle ha kunnat välja en bekvämare väg och plockat ihop en passande retrospektiv, men visar här verk från de allra senaste åren. Konstnärskapet är i högsta grad levande och några av tavlorna visas för första gången.

En alkemist i Arkivhuset, hur då? Jo, likt de gamla alkemisterna som försökte göra guld ur jord och enkla material och hitta hemligheten med livets elixir, är Aschenbrenner känd för sin metod att förvandla skräp och obetydligheter, det förbisedda och bortkastade, till ”guld”, alltså konst, bilder med livet som innehåll. Här i Arkivhusets måleri är denna metod närvarande, men mera antydd än framhävd. Han ser sig själv som främst en abstrakt målare och de stora verken är grundade i  måleriska fält som i sig själva bär på mycket kraft.

Det är på nåt vis fondernas triumf, som om han först och främst är på upptäcktsresa i färgernas vida landskap. Han har valt mustigt bruna, gröna och ökenbleka kulörer, skapade med tveklösa penseldrag. Aschenbrenners ympar så alkemiskt bakgrunderna med detaljer ur sin egen konstnärliga historia: hatten, hans följeslagare och ett slags självporträtt, men också borttappade damskor, glasögon, en fotbollsbiljett, bokstäver, en mugg tecknad som av ett barn, därför rörande. Ett par glasögon, Goggles, är på samma vis förenklade till ett snabbt målat tecken för glasögon mot en vild svartgrön bakgrund. Vems riktiga glasögon inledde den reduktionen? Minnet av en gamling i det gamla Sverige? I tidigare verk har alkemisten Aschenbrenner hittat plastöglor från ölburkar, sett ett formmässigt sammanhang och förvandlat dem till just Goggles. Han har även gjort grafik med glasögonmotiv. De tvåfärgade skorna som han har målat sedan 1990-talet kallas för Dandy och är hans ingång till en fantasivärld knuten till tiden innan hans födelse: The jazz age, 1920-talets extatiska livsjakt efter första världskrigets slakter. F. Scott Fitzgeralds romanfigur The Great Gatsby hade modeskor av det slaget. En somrig panama-hatt ackompanjerar skorna till en portal mot den tiden och dagdrömmar om stil och lyxliv.

Lennart Aschenbrenner målade sina första bilder som 13-åring hemma i uppväxtorten Perstorp i Skåne. Han anlände till Stockholm som brådmogen konststudent, kom in som 18-åring på Konstakademien vid första försöket. Sextiotalet var en svindlande dynamisk tid då konventioner bröts upp inom konst, musik och mode och människan sträckte sig mot månen. Konstens fönster stod på vd gavel. Det yrvakna Moderna Museet under chefen Pontus Hultén fick de amerikanska popkonstnärerna att ta sig över Atlanten och skaka om den lilla svenska konststaden med en serie nu legendariska utställningar. Jasper Johns och Robert Rauschenberg blev stora inspiratörer. Debatten om den fria konsten och frågorna ”Vad är konst? Kan allt vara konst” var naivt brännande på ett sätt som är överspelat sedan länge. Den tidens nyfikenhet satte fart på den unge Aschenbrenner som började måla urbana abstraktioner, svensk popkonst, ett levande, inspirerat måleri. 

Monument till vänster, till höger Muggen

Det radikala 1970-talet krävde rättning i leden. Konsten skulle stå i samhällets tjänst. Aschenbrenner kände sig inte hemma där, lämnade gatans rum och gav sig istället med bibehållen upptäckaranda in i minnenas och illusionernas värld med måleriska meditationer kring ett mer intimt skrot: kuvert, papper, trycksaker, äldre verktyg, målade med en poetisk trompe l’oeil-teknik där pennstumpar och snören hänger till synes ”utanför” bildernas flödigt målade ytor. Här i utställningen finns tre exempel på denna teknik i Griffeltavla 1,2 och 4, målade i olja på duk, men fascinerande skickligt återgivna. Skribenten lurades faktiskt några ögonblick, tänkte ”ready made”, men insåg sedan illusionen med pekfingret snuddande mot ramens kant som inte finns på riktigt. Det taktila förvandlat till bild, förunderligt fint. Tavlans hårda yta med disiga rester av borttorkad krita, träramarnas ådringar och fläckar, snören och skuggor som blandas med de riktiga skuggorna från fönstret. Här går det att få en lektion i måleriets högre skola, samtidigt viskar tavlorna om en försvunnen värld av skolsalar, hemläxor, rabblande av grammatik, ungdomens plikt i skolarbetet. Vi har alla märkts av den, känner igen oss även om griffeltavlan själv är en antikvitet.

Griffeltavla, 1,2,3. Till höger detalj

I Arkivhusets inre rum finns ett flertal verk i mindre format och olika tekniker: kollage, grafik, foto/akryl, en radda Aschenbrennerska läckerbitar.

Collage till vänster och etsningen Trähus till höger

Hans större målningar är tveklösa. I Marrakech från 2025, slår svarta och röda skepnader och former  in över en smutsigt vitgul fond som kunde vara en solstekt murvägg eller en ukrainsk fasad bränd av missilnedslag. Mitt i svävar en lakritspipa. Vad gör den där? Den som känner sin Aschenbrenner ser syftningen till en målning från 2002, Ceci est un pipe à réglisse, (Detta är en lakritspipa) som i sin tur kommenterar surrealisten Rene Magrittes kända målning La Trahison des images (Bildernas bedrägeri) som visar en pipa samt texten Ceci n’est pas une pipe (detta är ingen pipa), en motsägelse som ändå är sann: det är ingen pipa, det är en målning av en pipa. Verket skapades 1928-29 och fick klassikerstatus som en allvarlig lek med konstens illusioner och filosofi. Aschenbrenner vände på det hela, kallade sin målning för en lakritspipa och gav text-bild-komplexet ett nytt lager. Han tycks vilja göra det då och då, en veterans kommentarer till konstens färd framåt. Han låter också materialen svämma över.

I tavlorna Balansakt och Espana är det Frankrikes röda jord som bildar ett mustigt grundackord, men adderat med signaler från förr, utplacerade i den oljemålade, solstekta sydeuropeiska jorden. Så uppstår spänningar och kopplingar tillbaka. Aschenbrenner har levt i Frankrike under 25 år, men bor idag i Gosborn utanför Långban i Värmland. Kanske kan berggrunden och schakten i det mineralrika Långban, där han har sin ateljé, inspirera. Konsten ser möjligheter överallt.

Arkivhuset är att gratulera till ännu en spännande utställning. Galleriet har hittat en egen nisch och höjdnivå i de senaste årens sommarutställningar med en rad framstående svenska konstnärer. Få unga artister visas, men vi får  fina chanser att upptäcka erfarna konstnärer. Etablerade, trägna namn hamnar lätt i skuggan av nya medialt gångbara stjärnskott. Arkivhuset tycks vilja påpeka den saken. Lennart Aschenbrenner är 82 och ett halvt, men målar för fullt. Så ska slipstenen dras.

Petter Eklund text och foto


FAKTA:
Lennart Aschenbrenner
Måleri och grafik
Arkivhuset i Smedjebacken
Nordlandervägen 5, Smedjebacken
Utställningen pågår till och med 16 augusti 2026