Projektet CRIP går nu in i fas två med en utställning på museet i Köping. CRIP är en förkortning av det engelska ordet CRIPPLE och bär inom sig de funktionsnedsattas återerövrande av ett nedsättande uttryck.

Bakom begreppet finns även den så kallade Cripteori (Crip Theory), som ifrågasätter medicinska idéer om funktionalitet och i stället fokuserar på sociala konstruktioner kring funktionsnedsättningar. Framträdande namn in om Crip Theory är de amerikanska akademikerna  Robert McRuer (Crip Theory: Cultural Signs of Queerness and Disability, 2006) och Alison Kafer (Feminist, Queer, Crip, 2013)

I vårt fall utgör CRIP ett samlingsnamn för en konstnärlig ansats, initierad av den svenska pseudonymen Diktgymnasiet, själv sängbunden sedan sju år och fast besluten att ur begränsningen finna nya vägar för konstnärligt uttryck. Del två av denna ansats har fått namnet Rekonstruerad Lägenhet.

Ett gott råd till den som besöker Diktgymnasiets utställning Rekonstruerad Lägenhet på Köpings museum, är att följa den ordning som anges på den Verklista som finns till-gänglig i foajén. Ett samtalande sällskap rekommenderas också. I just mitt fall blir det en vetgirig kusin och hans hustru.

Redan i entrén möter vi en samling ganska små, vardagliga och stundtals illa exponerade eller suddiga polaroidfoton, som under titeln Life in One Room väcker frågor om avsikt och mening. Dessa frågor blir en ingång till det brev från konstnären som tillhandahålls när vi sedan går in i själva konsthallen. Vid ingången erbjuds vi också ansiktsmasker.

I brevet berättar Diktgymnasiet om bakgrunden till sitt skapande, om den totala för-ändring av livs- och arbetsvillkor det innebär att som aktiv konstnär inom flera olika uttrycksformer, oväntat hamna i en verklighet avgränsad till den egna lägenheten, oftast som sängliggande, stundom med smärta och nästan alltid trött.  Det som tidigare varit självklara möjligheter har förvandlats till svåröverstigliga hinder. Och vid dörren står ett par ytterskor som förmodligen aldrig mer kommer att brukas.

Veckor blir månader och månader blir år. Tiden för den sängbundne blir något annat än de rörligas linjära tidsflöde. Många sysslor tar längre tid och gängse tidsramar och dead-lines utmanas. Klockan förlorar sin makt och den sängbundne går över i den dimension Alison Kafer kallar Crip-time, det vill säga den annorlunda, icke-linjära tidsupplevelse som ofta tillskrivs personer med en funktionsnedsättning.

I det läget väljer konstnären att göra bruk av sitt kroniska sjukdomstillstånd – som ”blivit ett narrativ” – i ett nytt skapande där Diktgymnasiet strider för rätten att i första hand betraktas som konstnär och inte som sjukling, att inte tvingas till tystnad, att nå ut.  De fysiska hindren kräver dock hjälp av personer med friska kroppar, och Konstfrämjandet Västmanland har bidragit med en yrkesassistent som kunnat utföra det produktions-arbete konstnären själv inte mäktat med.

Mot denna bakgrund möter vi själva utställningen som till sin huvuddel består av fyra låga och en lite högre träkonstruktion föreställande delar av väggar i Diktgymnasiets lägenhet. Dessa väggar är behängda med textfragment och dikter. De fragmentariska inslagen – som kanske är mer gestaltande än berättande – har tillkommit under perioder av skov, då Diktgymnasiets motorik inte tillåtit mer än några tecken per dag, medan de längre och mer lättbegripliga texterna vittnar om att fingrarna förmått hantera ett tangentbord.

Texterna är formmässigt obundna och innehållet kretsar mestadels kring vardagliga iakttagelser och reflektioner ur ett Crip-perspektiv. De längre texterna har karaktär av inre monologer i ett slutet rum och när de inte är riktade mot de egna villkoren och närmiljön, kritiseras bland annat samhällets bristande anpassning till, och oförståelse för, funktionsvariationer: ”BECAUSE CORRUPTION BECAUSE CAPITALISM BECAUSE”

De kortare texterna är ofta aforistiska och underfundiga.

En detalj vi reagerar över är att en del väggar är så låga, att man nästan måste krypa för att kunna läsa texterna. Det känns bökigt och kanske är avsikten att belysa hur enkla ting i vardagen, som att läsa en text på väggen, plötsligt kan bli besvärliga när kropp och rum inte är samstämmiga. Här finns underlag för en diskussion om tillgänglighetsanpassning i samhället och i konstvärlden.

Ett inslag som inte finns med i Verklistan, är en bronsavgjutning av de ytterskor som står vid dörren i Diktgymnasiets verkliga lägenhet. Avgjutningen är i sin tur också avbildad på ett illa exponerat polaroidfoto på utställningsaffishen. Skornas olika representationer ställer frågor om gränslandet mellan konst och verklighet.

Oanvända ytterskor har också förekommit när funktionsnedsatta genomfört manifes-tationer, och då fungerat som en symbol för oförmågan att ta sig ut, att vara sängbunden eller på annat sätt låst till inomhusvistelse.

Ett verk som skapade omfattande diskussioner på vernissagen var This Sculpture Saves Lives. Föremålet som exponeras här är en luftrenare med HEPA-filter, vars funktion är att göra lokalen tillgänglig för personer med dåligt immunförsvar. Är det ens konst att lyfta fram ett bruksföremål, en maskin och kalla det skulptur? Vi associerade, inte helt otippat, till Duchamps urinoar och diskussionerna kring den. Tanken förkastades dock, eftersom Duchamp huvudsakligen gjorde en estetisk kommentar och inget annat. Luftrenaren däremot, kan definieras som en konstnärlig intervention med syftet att påverka samhället till mer anpassning för funktionsnedsatta och sjuka. Samtidigt har den drag av direkt aktion, eftersom den redan utför det den argumenterar för. Vi kunde inte enas om en enhetlig tolkning.

Utställningen utmanar våra föreställningar på många områden och möjliggör nya pers-pektiv på konst och liv. En tanke som dök upp var att hela utställningen kunde tolkas allegoriskt och att den därmed handlade om oss alla. Då skulle den stora skillnaden mellan oss och Diktgymnasiet vara att konstnären tydligt ser och känner de väggar som begränsar livet, och mycket påtagligt drabbas när de kognitiva förmågorna inte räcker till för att läsa och skriva – medan vi obekymrat vandrar genom livet omedvetna om våra kognitiva brister och om de bubblor vi lever i.

Hur man tar till sig konstnärliga uttryck är högst individuellt, men vid just vårt besök utbröt livliga diskussioner om så vitt skilda ämnen som funkofobi, klimatpolitik, relationen mellan verklighet och konst, arbetsmiljö, våra sinnens begränsningar och mycket annat. Ett konkret utfall var att en besökande lärare, inspirerad av verket No More Ambiguity, nu kommer att kräva en luftmätare i sitt alltför dåligt ventilerade klassrum.

Verklistan avslutas med boken Portrait och vinylskivan  Conversation. Portrait utgörs av ett antal textfragment vilka kontextualiseras i mer sammanhängande texter av konstnären Jenny Richards. Conversation bjuder på en lågmäld, lugn, svävande och mycket vacker ljudbild, som för oss till en plats där tid och rum löses upp – kanske handlar det om Crip-time.

Bok och skiva får besökaren ta med sig hem för vidare läsning och lyssnande. Därmed förgrenar sig Diktgymnasiets verk.

I något av de digitala forum där Diktgymnasiet är aktiv citeras den alltför tidigt bort-gångne brittiske regissören Derek Jarman med orden:

”One can know the whole world
Without stirring abroad
Without looking out of the window”

Och kanske är det just detta som bevisas när Diktgymnasiet dekonstruerar och förflyttar sitt sjukrum, tillika ateljé, från Stockholm till en utställningshall i Köping – och vidare in i våra hem, med tankar om konst, liv, samhälle, begränsningar och möjligheter.

Per Alvenäs, text och foto


FAKTA:
Rekonstruerad lägenhet
Diktgymnasiet
20 september – 4 oktober 2025
Utställningshallen, Köpings museum
https://koping.se/kultur-fritid–natur/kultur/kopings-stads-museer-och-utstallningshall/program-2025.html