Jacqueline Forzelius rumsbyggen i dioramor på Galleri Hörnan visar samhällets skilda instansers idéer om kontroll och övervakning med stor precision och konstnärlig skicklighet. En mycket sevärd utställning som lämnar en isande kall känsla hos betraktaren.

Som vuxen kanske du minns hur du som barn byggde miniatyrvärldar – modelljärnvägar, hus av Legobitar eller dockskåp.  Att konstruera andra världar, andra rum, kan vara att leka fram en förståelse för hur andra människor har det, eller hur det är att bli vuxen. När du leker är du den stora som kan bestämma vad figurerna i ditt bygge har för möjligheter att agera.

Jacqueline Forzelius visar i sin utställning på Galleri Hörnan i Falun ett femtontal dioramor, miniatyrer av verkliga rum.  De är byggda som lådor, svartmålade på utsidan. Skalorna är i flera fall 1:12 eller 1:15, rummet är alltså i verkligheten tolv eller femton gånger större. I utställningen är de hängda i en lång rad, ungefär i ögonhöjd för en medellång vuxen person. Betraktaren ser in i de små rummen ofta från en öppen kortsida som också är gjord så att avskurna väggar bildar en ram runt själva motivet, interiören. Den svarta inramningen säger att det vi ser inne i rummet kan betecknas som ett konstverk, nästan som en tavla.

Verken är gjorda med stor noggrannhet och precision där varje detalj är handgjord av konstnären, till och med de små grenuttagen och elsladdarna, kontorsstolarna och tavelramarna. Motiven är neutralt framställda, det är saker och möbler i rum. Här finns inga gester av det traditionellt konstnärliga slaget, måleriska penseldrag eller annat som kan ses som ”personligt uttryck”. Det är ett konstuttryck som kanske kan inordnas, om man nu vill göra det, under rubriken dokumenterande konst. Jag tänker att en avgörande aspekt handlar om urvalet, vilka rum Forzelius valt att gestalta.  

Samtalsrum för våldsdrabbade barn och vuxna är en avbildning av ett verkligt rum som finns i Jämtland någonstans. Ett bord med stoppade fåtöljer runtom, en miljö som är tänkt att göra det möjligt för våldsutsatta att samtala och berätta om vad som hänt dem. Vem de berättar för är inte utsagt men man kan tänka sig en socialsekreterare eller någon annan representant för samhället som ska hjälpa till.

Sovplats för hemlösa vintertid i Karlstad säger inte om det är en av samhället anordnad eller en spontant, illegalt uppsökt sovplats. Hursomhelst, den sterila miljön, vita väggar och en taklampa som troligen inte går att släcka går att relatera till som en kall, ogästvänlig och utsatt sovplats och tanken på att sova där är direkt ångestframkallande.

I flera fall har Forzelius inte haft tillgång till de verkliga måtten på rummen utan utgått från foton och berättelser, i till exempel tidningsartiklar. I En högerextrem massmördares sov- och arbetsrum  (Anders Bering Breivik), har Forzelius utgått från en artikel som sade att sängen stod längs ena kortsidan av rummet. En säng är runt två meter lång, man vet att en vanlig dörr är två meter och tio centimeter hög, ett bord är vanligen runt sjuttio centimeter högt. Så blir det möjligt att konstruera ett rum, från beskrivningen av vad för möbler och föremål som finns där och utifrån sådana fakta som vi vanligen är bekanta med i vår vardag, även om vi sällan reflekterar över måtten. Här finns skrivbordet med datorskärmen, sängen…

Två av dioramorna gestaltar mera privata platser. Det ena är The Yellow Wallpaper, hämtat från en bok (författare Charlotte Perkins Gilman) från slutet av 1800-talet som berättar om en kvinna som drabbats av en förlossningspsykos. I novellen beskrivs rummets utseende, fyra stora fönster längs en långvägg, en öppen spis vid en kortvägg. Sängens plats. Tapeterna är gula. Kvinnan har sett otäcka figurer komma fram ur mönstren på väggarna och Forzelius antyder detta i verket. Det är suggestivt och väcker en associationskedja från ett kvinnolivs erfarenheter av begränsningar.

Även när det gäller ett annat av de privata rummen, Anton Lundins, killen från Trollhättan som mördade tre personer på en skola har Forzelius inte haft tillgång till de exakta måtten i rummet utan utgått från tidningsartiklar och foton. Här är hans rum med säng, skrivbord och dator. Påslakanet på sängen är röd- och vitrandigt, en trasmatta ligger på golvet. Det blir en tolkning av rummet, utifrån en annan beskrivning. Här måste betraktaren utgå från att tolkningen, när det gäller möblemang, inventarier, mått, färger, överensstämmer med verkligheten, precis som vi gör i de andra dioramorna som går att verifiera som befintliga rum.

De rum som Forzelius arbetar med har i de flesta fall en funktion, de är till för något särskilt. I en del fall är rummens avsikt att isolera en person, att samhället har bestämt ett syfte. Som betraktare hamnar man omedelbart i själva skärningspunkten VI och DE. Vi ser in i de här obefolkade rummen där de ska befinna sig, vara utsatta för makt, kontroll eller åtgärder.  I andra fall kan vi som åskådare se ett rum där en person själv har isolerat sig med sina idéer och sin dator. Det är effektivt.

Forzelius rumsbyggen är inte uttryck för hennes egen önskan om makt över dem som vistas i rummen, det är ingen rolig lek. I stället visar hon tydligt samhällets skilda instansers idéer om kontroll. Och hon gör det både med stor precision och konstnärlig skicklighet. Det är mycket bra gjort och känslan, i hela sin innebörd, är isande kall.

Maria Backman Koch, text och foto


FAKTA:
Bortom er Värld III
Jacqueline Forzelius
Galleri Hörnan, Falun
Utställningen pågår 22 januari – 2 mars 2026