På Dalarnas Museum arbetar Simon Ferner mellan dokumentation och gestaltning i utställningen att försvinna bortom havets kant . Subtilt och eftertänksamt om en del av Falu Koppargruvas inte enbart vackra historia.

Simon Ferner är under 2025-2026 inbjuden av Konstfrämjandet Dalarna och Dalarnas Museum till ett samarbete kring Falu Koppargruva som världsarv. En konkret fråga och utgångspunkt är hur baksidan av världsarvet ser ut  och här bygger man på med ytterligare en fråga om hur ett framtida kulturarv kan se ut i om det öppnas nya gruvor i landet.

Ferner har även i tidigare projekt intresserat sig för Sveriges del i kolonisationen av Afrika och Västindien, bland annat genom hur svenska gruvföretag under 1960-talet hade verksamhet i Liberia på den afrikanska västkusten. Från slutet av 1700-talet till 1878 hade Sverige en koloni i Västindien, ön St Barthélemy, och den svenske kungen Gustav III hoppades på stora inkomster genom handel.
I det här projektet kopplar konstnären ihop historien om St St Barthélemy och Västafrika  med Falu koppargruva. Han har utgått från egna undersökningar kring historien om gruvan och i här har han riktat in sig på  hur kopparen från Falun togs ut i världen, hur den genom handel och export användes för att skapa handelsnätverk, till stor del i den koloniala europeiska expansionen.

Kopparen fanns också i Maniller. Så kallas de bronsringar som användes som betalningsmedel i Västafrika under flera århundraden. Manillerna var även ett 
viktigt betalningsmedel i slavhandeln. I manillerna kan man visa på isotoper av koppar från flera europeiska länder, Spanien, Portugal, England men också från Sverige. 
Isotoperna hittar man också i de berömda Beninbronserna.

Många europeiska länder var inblandade i denna transatlantiska handel – slavar togs från Västafrika av spanska, portugisiska, holländska slavhandlare till Västindien och Brasilien. Det är med andra ord en jättehistoria om kolonialism, pengar och makt.

Ferners utställning tar plats både i museets samlingar och i entréhallen. En stålkonstruktion som ser ut som ett upp och nervänt båtskrov, eller kanske som ett tält utan tältduk möter besökaren. En luftig tunn form med titel Evigheten. Skulpturen syftar direkt på skeppet med detta namn, det första svenska skepp som ankom till kolonin Saint Barthélemy. Historien bakom utställningskonceptet får betraktaren ta del av genom bakgrundstext i broschyren och genom den lilla texten på väggen bredvid verket.

Bakom skulpturen hänger en tät indigoblå textil, Synrand, ett par kvadratmeter stor, hopsydd av flera mindre tygbitar. På mitten av textilen är en rand av koppartråd insydd, som en horisont mellan himmel och hav. Storleken på verket motsvarar den mängd tyg som en slav på ön Saint Barthélemy fick tilldelad per år för att tillverka sina egna kläder.

Utställningen fortsätter i kopparrummet där Ferner placerat en mobil vid den inre kortväggen. Titeln Vågen anspelar på såväl kopparens väg över havet som att metallen vägdes för att avgöra det ekonomiska värdet. Bitar av koppar hänger i en ställning, en del är behandlade med kemikalier som fått dem att oxidera, andra är uthamrade tunna plåtar, ett kopparmynt. Kopplingen till historien finns där men mindre tydligt.  Man behöver information för att förstå att det handlar om historien  kring koppargruvan. Skuggorna spelar vackert mot väggen bakom. Det är sparsmakat och subtilt.

Längst upp finns videoverket Origo som visar en öde havsstrand. Vågorna slår in mot land. Det är filmat i Liberia, ett land då med ett annat namn varifrån slavar skeppades ut mot Västindien, Karibien och Sydamerika. Här är konstnärens uttryckliga tanke att vi betraktare idag förmodligen ser stranden och havet på samma sätt som de slavar som tvingades lämna kontinenten Afrika. Sedan 2001 finns Falu koppargruva på Unesco:s världsarvslista. Innan en plats eller ett objekt kanske tas upp på UNESCO-s världsarvslista har det som regel föregåtts av många års lobbyarbete, såväl från lokala aktörer och intressenter – kommunen, experter inom området det gäller som statliga myndigheter. Kanske börjar det med en lokal grupp intresserade, ett lokalt museum för att frågan så småningom gå vidare till Riksantikvarieämbetet och därefter Svenska Unescorådet som lägger fram ärendet för regeringen som gör en prioritering. Därefter ska internationella experter göra en utvärdering och besöka platsen. Om detta utfaller positivt kan det bli aktuellt att Unescos världsarvskommitté tar ett beslut om att platsen ska utnämnas till världsarv.
Det är många års arbete där alla argument för och emot nagelfars.

Kanske har denna långa process också betydelse för hur världsarvet vill framställa sin historia? I Falun har man hittills tagit fram hur gruvan fick betydelse för industrialiseringen av Sverige, hur hela landets ekonomi fick en skjuts av den omsättning som gruvan gav. Den synliga delen av världsarvet har en Ah- och Åh- effekt i de stora roströda slagghögarna och Stora Stötens väldiga grop. De visuellt osynliga delarna har kanske hittills varit mindre framträdande eftersom de kräver att man sätter sig in i sammanhang som är såväl historiska som politiska och ekonomiska.

Historien är komplex, många aktörer och länder inblandade. Och verkligheten är brutal och blodig. Spanien köpte koppar från Falun som bland annat hamrades ut till tunna plåtar som man täckte träskeppens undersidor med, för att förhindra att träet ruttnade. Båtformen som finns i entréhallen ska syfta på just den handeln, skeppen som användes till både transport av människor från västra Afrika till Sydamerika och Västindien.

Simon Ferner har i sin utställning valt ett perspektiv av flera möjliga – där Sveriges koloniala historia i samband med kopparexporten tas fram. Hans undersökningar redovisas inte i detalj. Vem som skrivit texten i utställningsbroschyren är oklart, eventuellt är det projektledaren Hållams Linnea Henriksson. Här har han en uppdragsgivare – Dalarnas Museum, Stiftelsen Världsarvet och Konstfrämjandet Dalarna som gemensamt har ett ärende med projektet. I texten sägs att utställningen är en del av projektet Världsarvet Falun – historia, samtid, framtid vilket kanske innebär att flera perspektiv och utställningar kan komma att ske.

Hur omsätta en undersökning i gestaltning, i konstnärlig form? Vad räcker? Sammanhangen är alltid större. Vad behövs för att det inte ska bli en illustration av mätbara fakta, av tabeller, utsagor, arkivmaterial? Konstnärer som vill arbeta på dokumentär grund kanske måste aktivt reflektera över förhållandet till sin uppdragsgivare för att behålla sin frihet, för att inte fastna i en fälla där ett enda perspektiv blir belyst.

Kanske såg de som transporterades från Afrika till andra länder en skymt av havet innan de packades ihop i lastrummen under däck.

Maria Backman text och foto

FAKTA:
att försvinna bortom havets kant
Simon Ferner
Dalarnas Museum
2 april – 10 maj 2026
www.dalarnasmuseum.se