Med förtjusning möter jag emaljverk av Marieta Toneva på Galleri Hera i Stockholm (till den 28:e maj). Man ser dem så sällan. Emaljkonst lever ett undanskymt liv. Dess särart – det blanka och färgstarka – är också dess svårighet. Som konstnär är det lätt att förföras av materialprocessen, att måla flödigt på plåt, bränna och plocka blänkande tavlor ur en ugn. Det är som glas, som är omedelbart underbart i sin tillverkning, men som också snabbt kan svalna till stelhet. Verk målade på plåt har också varit knepigt att acceptera för en konstbransch som placerar olja på duk som den högsta kasten. Glad plåt kändes fel i salongerna. Kanske kan det ändras nu för framtiden, när oljemåleriet fått konkurrens av foto och nya grafiska processer. Det är idéerna som ska ladda materialen.
Marieta Tonevas emaljvärld är en egen kontinent, skapad av naturmotiv i övernaturliga färger, där sprayeffekter, snabba penslar och silkscreentryck från databehandlat foto, skapar säregna stämningar. Ett ensamt träd avtecknar sig mot självlysande dimma, som en molnbank som löses upp när solen stiger till en klar dag. Tankarna skuttar hit och dit, ner till romantiken med Caspar David Friedrichs berömda målning Der einsame Baum, Det ensamma trädet, eller hans tankfulla figurer som betraktar landskap i ljusförvand-ling, ensamhetens individer i den svindlande tillvaron. Men Tonevas träd tycks starkt belyst underifrån, som om det står vid randen av en vulkankrater och närsomhelst kan antändas. De kraftiga färgerna är akuta som varningar. Är det en kommentar om
den hotade naturen, där både våra och romantikens landskap vittrar och brinner?
Andra tavlor går i en egenartad blå-gul-grön skala, också natur och stadslandskap, men som tycks vända negativt till en surrealistisk, utfrätt färgeffekt. Skenbart anonyma utsikter är laddade med inre strålning. Vi kan läsa in vad vill vill i verken, det är deras styrka. Galleribesökarna är förtjusta i de starka färgerna, men det finns något mystiskt under ytan. I tavlan Mirage skymtar en stad på en bergskam, bevakad av tre gröna moln som svävande nystan. Deras skuggor har lagt sig på marken, där byggnader tycks upplösta av markens syror.
Toneva har tidigare arbetat med stadsmotiv, nu närmar hon sig naturfenomen: vattenglitter, vågrörelser, men färgerna förvandlar idyllerna till drama. Återigen lavaströmmar, kustlandskap sedda från luften genom filter. I tre verk ur serien Metamorfoser samlas kvistar till trassliga moln där formerna strävar och spretar mot monokroma bakgrunder, som om naturen lagts för granskning under ett mikroskop. Metallen är viktig. Det går att knacka med knogen mot verken och de svarar
metalliskt trevligt: plåt. Kanterna är vikta och svetsade i hörnen för att ge stabilitet. Om plåten svajar kan emaljen sprätta loss. Att bara preparera plåtarna för målning är ett eget hantverk. Själva måleriet måste också ske devis i blindo eftersom de blöta emaljfärgerna inte har den kulör de får efter bränning. Först när plåtarna svalnar framträder färgerna, en spännande process. Toneva är en erfaren emaljmålare och vet oftast vad som kommer ut ur ugnens 800-gradiga hetta, men det kan alltid bli överraskningar. En serie små verk på en vägg i galleriet går i brunt, men tanken var att de skulle bli blå. Då gäller det att bränna om, ibland otaliga gånger, eller acceptera resultatet, hylla felaktigheten. Att inte veta exakt vad som ska bli är emaljens charm och äventyr.
Ungefär 100 konstnärer i Sverige arbetar med emalj idag. Den enda professionella verkstaden är Konstnärernas emaljverkstad i Falun, i den gamla gruvstugan vid Oscars gruvlave ovanför Stora Stöten, världsarvet en bit utanför stan. Verkstaden drivs sedan 50 år av en förening med cirka 20 medlemmar. Det är hit konstnärer från hela landet söker sig när de vill hyra in sig och arbeta med emalj, både för privat bruk, men också för offentliga uppdrag som kräver robusta ytor som ”tusenårsmaterialet” emalj.
Emaljmåleri har urgamla rötter i Mellanöstern, där glas smältes och fick samverka med metaller i smycken, religiösa bilder och miniatyrmåleri. Under industrialismen masstillverkades emaljerade brukskärl, men konstnärer började måla på plåt i 1930-40-talets USA. Svenska industrimän på studiebesök såg vad som kunde göras och tog med sig idéerna hem. På Gustavsbergs porslinsfabrik, som hade byggt en badkarsfabrik 1947, testades idéerna med konstnärligt emaljmåleri på plåt. Stig Lindberg var tidigt ute och drog med sina konstnärsbekanta ut till ”badkar” för att provmåla. Vissa trivdes med tekniken, andra avskydde den för dess glasartade, frånstötande yta. Kända emaljnamn var Endre Nemes, som 1950 skapade det första svenska offentliga emaljverket, en fasadklocka i Västertorp i Stockholm. Lage Lindell prydde stadshuset i Västerås med emaljmåleri. Ett 145 meter långt emaljverk av Margareta Carlstedt finns på Mälarhöjdens
tunnelbanestation. Eje Öberg hyllades för sitt måleri i storformat. En verklig specialist blev keramikern Bengt Berglund, som älskade ”världens vackraste geggamoja”, de 6500 olika kulörer som fabriken hade på lager. Han utvecklade också emaljgrafik, där motiv skapades med borstteknik eller tryckta mönster skurna i skumgummi. Även X:et Erixson, CO Hultén, Ulf Törneman, Hadar Tilja, Arne Jones och otaliga andra testade emaljens möjligheter. Gustavsbergs emaljkonst marknadsfördes och ställdes ut flitigt under 1960-70-talet. Stora verk skapades för offentliga byggnader, bland annat kooperationens varuhus. Liljevalchs samlade fenomenet i utställningen Emalj 1979, kanske var det emaljkonstens höjdpunkt.
Under 1980-talet ingick emaljmåleri i konstskolornas program, med årliga prova på-besök på Gustavsbergs badkarsfabrik. När den stängdes 1993, lades emaljverkstaden helt sonika ner.
Kunskap och material spreds, bland annat till KKV, Konstnärernas kollektivverkstad, som numera lagt ner sin emaljverkstad. Bara Falun återstår. Marieta Toneva, som är bosatt i Grycksbo, bjöds in för att testa materialet, men backade först inför de främmande processerna. Till slut gav hon med sig, testade och förälskade sig i emaljen. Verkstaden fick medel av Region Dalarna för att rädda det då utrotningshotade hantverket. Hon forskade om material och processer och utvecklade en egen metod för emaljpigmen-tering. Hon skrev boken Färgsystem för emaljering (2021) och håller nu kurser, samt ställer ut sin konst utomlands. Emaljkonsten fick på så vis ett nytt centrum med
gedigen kunskap i Dalarna. Nu visar alltså en av den moderna svenska emaljkonstens
centralfigurer sin drömska konst i Stockholm. Hemma i Grycksbo glöder hennes egen emaljugn.
Vid sidan av tavlorna visar Marieta Toneva skulpturer i metallnät, som textila svep-ningar, en av dem doppad i emalj och bränd till ett gåtfullt knyte.
Petter Eklund, text och foto
FAKTA:
Marieta Toneva
emaljer & skulpturer
Pågår 10-28 maj
Galleri Hera, Stockholm