Stig ”Slas” Claesson skrev över 80 böcker och skapade tusentals målningar, teckningar och collage under sin livstid. Med romanen ”Vem älskar Yngve Frej?” blev han folkkär. Han var samtidigt en person som ytterst få, om ens någon, kom in på livet. Bakom den till synes godmodiga och gemytliga fasaden fanns ett bottenlöst mörker som fylldes med stora mängder alkohol och tabletter. 

Under flera år läste jag författaren och konstnären Stig ”Slas” Claessons (1928-2008) böcker. Jag fascinerades av berättelserna från både glesbygden och storstaden samt reseskildringarna från olika platser i Europa. Han var både tecknare och berättare. Böckerna rörde sig över gränslandet mellan reportage och fiktion, illustrerade med känsliga och precisa teckningar.  Jag minns särskilt det mycket speciella språket som gjorde ständiga omkväden och den lågmälda humorn som genomkorsade allvaret. Stig Claesson hade en särskild känsla för de fattiga småbrukarna.  Han såg tidigt de negativa konsekvenserna av den stora urbaniseringen av Sverige på 1960- och 70-talen. ”Slas” kritiserade skogsskövlingen och folkomflyttningen till storstäderna.

Han framstod som en outsider men blev med tiden en folkkär författare. När Sveriges allmänna biblioteksförening arrangerade en omröstning över de 100 populäraste svenska böckerna under 1900-talet hamnade ”Vem älskar Yngve Frej” på 46 plats. Den blev också en populär film med skådespelarna Allan Edwall, Gus Dahlström, Bellan Roos, Janne ” Loffe” Carlsson och Christina Stenius. Stig Claesson har i efterhand sagt att han förrådde småbrukarna när han skrev romanen. ”Därför berättar jag aldrig om mina föräldrars hemtrakter. Jag vill skydda dessa människor. Jag skyddade dem medan de levde och jag fortsätter efter deras död. Filmen om Yngve Frej höll på att göra deras vardagsliv till ett turistnöje.”

Hans speciella söderdialekt var en återkommande röst i dåtidens medielandskap. Han gjorde bland annat en bok och tv-serie på de tio budorden på sitt alldeles oefterhärmliga sätt. ”Slas” konstaterade följande: ”De tio budorden är lika svåra att förklara som att bokstavligt talat hålla och vart och ett har sin förklaring. Det är omöjligt för en enskild människa att helt och hållet leva efter dessa regler. Men gemensamt och tillsammans får vi försöka ha De tio budorden som riktmärken i en förvirrad värld i ett förtvivlat kaos.”

Den där mediala offentliga bilden av en hygglig person med stor humanistisk mysfaktor har vi dock fått ompröva rejält efter hans död. Han var en person som ytterst få, om ens någon, kom ända in på livet. Sönerna Nils och Leif har båda berättat om det stora missbruket av både alkohol och tabletter som följde honom genom livet och som på många sätt förstörde barnens uppväxt och på djupet försvårade relationen till fadern på många sätt. Äktenskapet med Taki, pojkarnas mor, kraschade förstås.

I den nyligen utkomna biografin ”Vem älskar Slas” av Håkan Lahger vidimeras bilden av en människa som drack kopiösa mängder alkohol i olika perioder. Däremellan arbetade han lika hårt och målmedvetet vid skrivmaskinen som staffliet. Jag förstår faktiskt inte hur han lyckades med detta konststycke. ”Slas” debuterade 1956 och skrev ändå över 80 böcker.

I biografin får vi följa Stig Claessons väg genom livet i kronologisk ordning. Han tar sig ut i Europa efter andra världskriget och möter ett lidande och en förstörelse som han inte kan värja sig emot. Såren förblir oläkta och skapar en ångest som han ska bära resten av livet.  Håkan Lahger har plöjt sig igenom otaliga brev, almanackor, artiklar och recen-sioner. Detaljerna tar överhanden, som läsare drunknar man nästan i det digra mate-rialet. Vad som är slående är vilket tålamod som tidigare generationers förläggare ändå hade med sina nya och unga adepter. Författare in spe förväntades inte generera stora upplagor på en gång.

I biografin ställs också frågan om Stig Claesson var en arbetarförfattare.
Svaren är olika beroende på vem man frågar. I antologin ”Svenska arbetarförfattare under 1900-talet” av Kristina Olls, Ingvar Wahlén och Bertil Olls (utgiven 1989) finns ”Slas” porträtterad bland elva kvinnor och 71 män. Han framstår som en något udda figur i sammanhanget eftersom ”Slas” beskrivs som den målande proletärförfattaren.  Han saknas däremot i det stora portalverket ”Svensk arbetarlitteratur” (utgiven 2006) av Lars Furuland och Johan Svedjedal. Jag hittar heller inte hans namn i Rasmus Landströms ”Arbetarlitteraturens återkomst” (utgiven 2020).  Att han hade en proletär bakgrund och hjärtat långt till vänster råder det ingen tvekan om. Han var författare och konstnär som hörde till efterkrigstiden. Autodidakt som författare men utbildad på Konstakademien där han bland annat träffade Sven X:et Erixon. De stora intellektuella litterära giganterna var Jean Paul Sartre med existentialismen som en ny humanism, Albert Camus diktade om det absurda i tillvaron och Samuel Beckets båda luffare gick och väntade på Godot. 

Det kan inte vara en slump att jag vid sidan om ”Slas” också läste Jack Kerouacs ”På drift” och Charles Bukowskis ”Faktotum”. Den ene beatnickgenerationens portalfigur, den andre representant för en sorts kompromisslös smutsig realism bortom allt. Alla tre svårt alkoholiserade solitärer, precis lika motsägelsefulla i sin dagliga praktik som livsgärning.

Stig Claesson föddes i Barnrikehuset på söder i Stockholm och fick tidigt erfara dåtidens klassamhälle. En stiftelse försåg sina hyresgäster med kläder och skor med vita ränder på, så att alla skulle se att det rörde sig om välgörenhetsskor. Allt sedan den dagen hatade Stig begreppet välgörenhet. ”Jag skulle aldrig medverka i välgörenhet och bidra till att någon fattig blev förödmjukad.” Så uttryckte han sig i intervjun i boken ”Svenska arbetar-författare i 1900-talet”.  Han kom att skriva om föräldrarna i romanerna ”Västgötalagret” (1965) och i ”Svart asfalt grönt gräs” (2000). De var fattiga småbrukare från Västergötland som tvingades lämna landet för den stora staden. Föräldrarna blev emigranter i sitt eget land, lärde sig aldrig språket i Stockholm. Fadern hankade sig fram med olika arbeten innan han blev svårt sjuk i astma, bland annat som nattvakt på slakthuset. Modern arbetade deltid i köket på ett ålderdomshem.  Stig Claesson svek aldrig sin klassbakgrund eller socialismen som ideologi även om han sällan eller aldrig skrev om dagspolitiska händelser och omskakande dramatiska nyheter. Han stod alltid på den lilla människans sida. ”Slas” förblev en sorts underdog som heller aldrig gillade det finkulturella etablissemanget.

” Jag har fört min egen talan för att bli berömd, rik och för att får revansch, men när jag blev hedersdoktor i Uppsala 1974 var alla döda. Syskon och föräldrar. Bara en och annan söderkis tyckte det var kul.”

Han kom inte ens till promoveringen i Uppsala för att hämta ut sin doktorshatt.

Den målande proletärförfattaren stod möjligen Sven X:et Erixson mer nära än Ivar Lo Johansson. Och vad sade han själv i ämnet? ”En proletärförfattare ska först och främst vara proletär. I annat fall vet jag inte hur det ska fungera. Ska en författare från överklassen klättra ner och jag från arbetarklassen klättra upp så möts vi på mitten, eller vad?” (Källa: Svenska arbetarförfattare under 1900-talet).

 Arbetarförfattare eller ej, han är fortfarande värd att läsa om. Förutom ”Vem älskar Yngve Frej” så rekommenderar jag ”På palmblad och rosor”, ”Henrietta ska du också glömma”, ”Västgötalagret” och ”Svart asfalt grönt gräs”.

Den som vill fördjupa bilden av ”Slas” kan med fördel läsa sonen Nils Claessons bok ”Blåbärsmaskinen” som bland annat handlar om att bli pappa till sin egen far. Det är en skildring om vad som döljer sig bakom den fina fasaden och kändisskapet.

Ulf Lundén, text

FAKTA:
Stig Slas Claesson var utbildad konstnär på Mejan/Kungl Konsthögskolan och hade Sven Xet Erixsson som professor och hörde till ett gäng unga konstnärer som t.ex Birgitta Liljebladh, Svenolle Ehrén, Lage Lindell med flera. Det finns en sida på Facebook som handlar om hela hans konstnärskap. Konst av Stig Slas Claesson finns i Moderna Museets samlingar, Gripsholms porträttsamling och i Bonniers porträttsamlingar. 
Bilder i essän hämtade och publicerade med godkännande från Nils Claesson.