Till skid-VM i Falun nu i vinter låter Dalarnas museum sticka 150 mössor efter mönster av en gammal sockenmössa. Varje medaljör kommer att få en handstickad VM-mössa. Så ska Dalarnas kulturhistoria och hantverkstraditioner lyftas fram enligt museet. Förlagan är en mössa från artonhundratalets andra hälft. Den har man hittat i Brita Anderssons, Rällsjö Britas, samlingar.

Det finns en lite bortglömd bok om Brita Andersson; Rällsjö Brita är mitt namn. Boken kom ut 2017 och författaren är Lena Nygårds. Hennes arbete fick stöd av bland annat Helge Ax:son Jonsons stiftelse och Patriotiska sällskapet. Genom sina Leksandssomrar på sextio och sjuttiotalen är Lena väl bekant med Rällsjö-Britas dalalandskap. Då var hon hos farmor och farfar i Leksand där det fanns häst och höns och i sommarstugan vid Siljan. I bokens inledning skriver hon: ”Denna plats, Rällsjögården med omgivningar, tog andan ur mig vid det allra första besöket. Här fanns så mycket sparat av äldre tider. Ålderdomliga byggnader behängda med gamla jordbruksredskap, förråd fyllda med tunnor, fat och krus och en vind fylld med sparade ting från förr. Glimtar från Britas eget liv fanns i dagböcker och anteckningar på omslagspapper, kartongbitar och annat som funnits till hands. Fotografier har gjort det möjligt att bekanta sig med Brita, men också med de som bodde på gården när Brita växte upp och som formade hennes bild av livet i unga år.”

Lena Nygårds är kulturvetare och museipedagog men har under många år arbetat med att samla in och dokumentera äldre växtmaterial för POM; Programmet för odlad mångfald. Som projektledare för Fröuppropet var hennes uppgift att ta till vara fröer från äldre köksväxter. I flera böcker och skrifter har hon visat på hur viktiga berättelserna kring växterna är; hur de har odlats och hur de använts. Varje insamlat och dokumenterat frö har genom Lenas texter fått sin kulturhistoria berättad och därmed inte endast förblivit ett dna-spår i en genbank. Det var detta sammanhang som förde Lena till Brita.

Att bläddra i Rällsjö Brita är mitt namn är som att vandra genom en utställning, från det ena rummet till det andra: foton från då och nu, inkopierade trädgårdsboksomslag från fyrtio- och femtiotalen, kvitton, ransoneringskort, notiser, teckningar och framförallt långa utsnitt ur Britas  dagböcker. Där stannar man som läsare upp och kan följa Britas vardag år från år. En bondmoras dagbok i ett självhushåll där tidens gång skruvar sig fram i kretslopp, ofta med återblickar till tidigare år; när snödropparna visade sig, vilken dag Rällsjön sköljde, när potatisen togs upp. Dagbok från ett liv som Brita inte hade valt att leva, men som hon tog sig an och som hon dessutom också alltmer såg som sin uppgift att dokumentera. Brita förstod att ingen skulle komma och ta över vid det liv hon levt på Rällsjögården. Att hon skulle bli den sista. Hon sparade de gamla jordbruksredskapen och försåg dem med lappar om hur de hade använts och skänkte gamla textiler och sparade ting från förr till Dalarnas museum.

Brita skrev dagbok under nästan hela sitt 105-åriga liv. Dagboken skildrar, om än fragmentariskt, en människas liv färgat av tre sekel. Den vittnar om mänsklig kunskap vunnen av och under arbete och om tradition som erfarenhetsförmedlare. Och den återger det tunga arbetet och vardagen i ett självhushåll som fanns kvar långt in på sjuttiotalet.

”Idag blev det klart i farstun och gårdslampan uppsatt. Flaggstången blev nedtagen, för att lampan skulle få plats. Jag var i lagården. Hade jag blivit tillfrågad, hade de fått sätta lampan bredvid flaggstången”. Den 17 december 1970 kopplades elen in och lyset på i Rällsjögården. Det blev ljust som på dagen skriver Brita i sin dagbok. Hon är 65 år när hon får el till sin gård och sin bostad.

Stortvätt i sjön och utedass blir kvar, 28 november 1981: ”Det har snöat o stormat i natt, så det var drivor… Jag har pulsat och trampat i väg till både vedbod, källaren, härbret och dasset.”

Ett uppslag i början av boken är täckt av ett flygfoto av Rällsjögården från 1974. Man ser en liten figur på väg mellan husen; det är Brita. Lena kommer dit första gången en försommardag 2004. Hon låter boken börja med en vandring runt på gården och i trädgården. Med hjälp av vänner och släktingar till Brita och av dagboken kan Lena berätta de olika trädgårdsväxternas historier, om när just den plantan kom till Rällsjöbo, varifrån den kom och vem som hade tagit med den. Varje planta får en proveniens. Genom berättelserna om växterna ser vi hur folk har rört på sig under tiderna, att de har arbetat någon annanstans, kommit till Rällsjöbo med en rot, lite frön och också att Britta har varit på en eller annan utflykt och hämtat med sig. Lenas text om trädgårdsplantorna i Rällsjögårdens trädgård är fylld av minnen av människor som kommit och gått.

Lenas sista möte med Brita är en augustidag 2004 i Rällsjögårdens trädgård. Sen några år bor Britta på äldreboendet i Bjursås men ibland kan hon en sommardag få komma hem till sin gård och sin trädgård. ”Vi sitter i solen, i lä invid lagården och väntar på färdtjänsten. Britas händer, knotiga och märkta av tungt arbete, vilar i hennes knä. Då kommer plötsligt en vindil och med den en kraftig doft av libbstickan som växer där intill. Brita förnimmer doften, vaknar ur sin slummer och berättar att libbsticka användes när korna blev sjuka.” Varhelst Lena stöter på en libbsticka dyker den minnesbilden upp.

Rällsjö Brita är mitt namn kom ut 2017 och finns att beställa på Bokus eller direkt hos författaren lena.nygards@gmail.com.

Hanna Sjöberg text

Bilder © Lena Nygårds