Bergslagen är sitt eget landskap, skapat av metaller, vattnets kraft och skog. Traktens utropstecken är gruvlavarna, de hisstorn som byggdes över schakten ner till underjordens fyndigheter. När verksamheten upphörde blev arkitekturen kvar som symboler för ett industriellt förflutet, en guldålder som pågick i flera hundra år fram till 1970-talets stålkris. Här och var på de långsträckta skogsåsarna sticker det upp ett gruvtorn av betong eller trä. Gruvlavarna med sin hårt driva funktionalism i linjer och konstruktioner levan-degör den omgivande naturen, det är typiskt Bergslagen, industrins landskap. Målaren Svante Rydberg har i decennier skildrat detta säregna områdes stämningar och utsikter, ibland med en lave i fonden, ibland själva gruvans underjordiska kontraster av absolut mörker och strålkastarsken.

I den nyutkomna boken Lavens land av fotografen och författaren Björn Dahlfors, bosatt och verksam i Storå, tar han oss med på en resa till 53 gruvor, de flesta nedlagda, berättar deras historia utifrån vad han ser, vad han lockas av och forskat om. Han kallar det insiktsfullt för ”porträttsamling”. Gruvlavarna är på många sätt individer, arkitektoniska personligheter, vänner i betong. De hade alla samma uppgift, att lyfta malmen ur gruvorna och krossa den, men alla är de unika, precis som vi människor. Vi kan närma oss lavarna utifrån våra egna intressen, tolka dem som vi vill, fascineras eller rycka på axlarna åt ruinerna.

Arbetarhistoria är ett av Björn Dahlfors teman. Han skildrar ofta de öde platserna genom berättelserna om de gruvarbetare som slet där, strejkade och organiserade sig till en rörelse som blev grunden till det moderna folkhemsbygget. Men han är också lockad av gruvlavarnas egen magnetism, de blir uppenbarelser liknande konst. De blir konst om vi väljer att se dem så, enligt Marcel Duchamps definition av ett konstverk. Konstnären väljer ett föremål, en skovel, en pissoar, en Formel 1-bil, kallar det konst, då är det också det – och betraktaren fullbordar verket. Vi alla kan på samma sätt öppna industri-historien för ett konstperspektiv och se gruvlavarna som installationer, en skulpturpark i jätteformat. Gruvbolagen byggde inga konstverk, de byggde vinstmaskiner, men läm-ningarna efter dem kan vi se som konst, imposanta, respektingivande, laddade med social- och teknikhistoria.

En vacker och välvårdad grupp betongkolosser. Sovringserket i Stråssa, byggd sent 1950-tal.

Den lockande underjorden

Det egentliga Bergslagen sträcker sig på snedden över landskapsgränserna i mellersta Sverige, från Gävle i nordöst till Värmland och Närke i sydväst. Idag lever metallindustrin i de kvarvarande stålverken och ett fåtal gruvor i drift. Men Bergslagen är också en social zon med sin egen historiska stolthet. Kanske kan vi kalla det en identitet, en särskild ton i människor och landskap som bottnar i underjordens rikedomar. Det finns många gruvor i Västerbotten och i Lappland. Skåne hade sitt svarta guld, kolet, som fortfarande vilar i miljontals ton under fälten i nordvästra Skåne. Den här motsatsen mellan ytans landskap och underjordens slumrande rikedomar ger gruvlandskapen sin särskilda spänning.

Gruvtornens höjd spänner mot schaktens bråddjup och miltals av brutna, nu vattenfyllda orter. Vi ”gruvtokiga” – och geologerna – vet att det finns något stort under fötterna. Detta drar entusiaster till både obskyra gruvor och till Ekomuseum Bergslagens attraktioner för att utforska dem, känna av miljöerna och de historiska sammanhangen som vävs kring gruvdriftens arkitektur: gruvlavarna, anrikningsverken, bandgångar och transportsystem och kanske framförallt den mystiska stillhet som uppstår när decennier av tung industri stannar mitt i rörelsen. Bergslagens gruvor är till största delen nedlagda idag. Endast tre är i drift: Garpenberg och Zinkgruvan i lönsam stordrift av Boliden-bolaget, samt lilla privatägda Lovisagruvan nära Lindesberg. Planer finns på att återstarta några av de större gruvorna, men processerna tar tid och styrs av världsmarknadspriset på järn, som beräknas fortsätta att sjunka på grund av politisk osäkerhet i världen. Landskapet har alltid stått i intimt förhållande till malmens värde. Järnmalmen har varit särskilt känslig. Samma fyndighet kunde vara lönsam, stängas och vattenfyllas och senare bli lönande igen när världen rustade. Äldre bergmassor togs om hand med nya tekniska metoder.

Gruvlavarnas historia är inte befriad från kontroverser. Bergslagen levde gott på tysk gruvdrift innan de bägge världskrigen. Malm från Bergslagen skeppades rätt in i Hitlers krigsmaskineri medan Sverige fick viktig koks och kol tillbaka.

Spräng skiten

Varje gruvsamhälle fick sin bjässe som tycktes vaka över verksamheten. Suset från fläktar, snurrande hisshjul, strålkastare på lavarna och fullastade malmtåg på sidospåren i Storå och Håksberg berättade om Bergslagens betydelse. I stålkrisen på sjuttiotalet stängdes flera stora gruvor: Stripa, Ställberg, Blötberget, Bäckegruvan, Håksberg, Idkerberget. Lavarna finns kvar idag, oftast förfallna, men ännu stående. På andra platser sprängdes gruvlaven, i en slags förtvivlan förklädd som omsorg om platsens farlighet. Respekten för symboliken i dessa byggnader var obefintlig. I en militär dynamitsmäll våren 1983 föll min favoritlave i Bastkärn, en av Bergslagens snyggaste, ”Bastkärns vita skyskrapa”, 52 meter hög, en abstrakt betonggiraff, byggd optimistiskt inför högkonjunkturen efter kriget. Jag tyckte om min slanka betongvän där den syntes utanför bilfönstret under barn- och ungdomen. Hade den bevarats som en väktare till gruvornas rike hade den fått fantasin att vakna, lockat besökare och kanske gett den lilla gruvbyn en samlingspunkt för hemkänsla.

En tid såg det ut som om Bergslagens gruvlavar skulle sprängas allihop, som IS sprängde templet i Palmyra, men synen på industrilämningar förändrades i den kollektiva identitetskrisen efter nedläggningarna. Museet i Falun började agera och vid mitten av 1980-talet öppnades Ekomuseum Bergslagen efter europeisk modell, där Ruhrområdets lämningar nu sågs som värdefulla för lokal identitet och turism. Riksantikvarieämbetet inventerade Bergslagens gruvbyggnader.

Besvärliga bestar i betong

Gruvlavarna är tungrodda bestar, svåra att hantera som turistmål. Gruvområdena är ofta uthyrda till andra verksamheter som inte vill bli störda. Gruvlavarna är väldiga, de kräver omsorg och investeringar i underhåll. Att putsa om Blötbergets 66 meter höga lave kostar miljoner – och vem vill betala det idag?

Hur ska dessa kulturanläggningar bevaras? Vad är de värda för oss? Vi besöker självklart kyrkor, slott, herresäten och arkitektoniska mästerverk, varför inte gruvlavar? Under åttiotalet stod de ensamma, nästan plågsamma symboler för gruvdöden. Med internet har gruvmiljöerna fått uppmärksamhet, spritts på nätet via nyfikna urban explorers hem-sidor och bilder, nätverk har skapats, gruvor har blivit hemvist för klätterklubbar och äventyrsdykare. I ett större perspektiv är gruvlavarnas överlevnad till sist en politisk-symbolisk fråga. Behöver vi dem som påminnelser? Vad är vi villiga att betala för att behålla dem? Silobyggnader har rivits eller byggts om till bostäder om läget har varit gynnsamt, men gruvorna ligger ofta avigt till. Så sent som 2019 sprängdes Garpenbergs 74 meter höga äldre gruvlave och samhället förlorade sin uttrycksfulla symbol efter 66 år. Vilka saknar den idag? Vad tappade byn i smällen? 

Nytt liv i laven 

Det går att ge lavarna ny betydelse. I Norberg räddades Mimerlaven som idag är ett tydligt tecken på att vi är just i Norberg och ingen annanstans. Varje sommar sedan 1999 är gruvlaven centrum för Norbergsfestivalen med avantgarde-musik, electronica och techno. En bakelse på Elsa Anderssons kondis har laven och kyrkan på ovansidan. Ställbergs gruva drivs sedan 2012 av en konstnärsgrupp som använder området i ett pågående projekt med residenceaktiviteter, installationer, teater, vandringar, dans och utställningar. Den stiliga, ärrade gruvlaven från 1920-talet är symbolen för både det gamla samhället, och nya tankar och idéer, ”en gestaltande samhällsundersökning” på en plats ”där de stora frågorna blir personliga – och det personliga del av de stora frågorna.”

Några gruvmiljöer har rustats till besöksmål, tex. i Pershyttan utanför Nora, i Långban i Värmland och den ovanligt kompletta anläggningen i Stripa, en av landets funkispärlor. Gruvlavarna vid Falu gruva är sedan 2001 ett Unesco-världsarv. I Grängesberg är lavarna bevarade och omskötta, även om det väldiga Södra verkets anrikningsverk tyvärr revs. Manskapshus har blivit kommunarkiv och ett gruvmuseum. Maskinhuset, en gigantisk glas- och betonglåda, har några somrar fungerat som konstgalleri, lovvärt men svår-hanterligt. Den mesta konsten blir fjuttig i en byggnad som i sig är en svindlande upplevelse. Vid andra gruvor är världen avlägsen. Lavarna väntar som bortglömda industritempel i växande skog och tystnad. En och annan gruvnörd besöker dem, riktar kameran uppåt. Gruvlavar med sina putsytor, snedbanor och märkliga former är lockande fotoobjekt, men svåra att skildra. Gåtfullheten är en lockelse i sig i ett Bergslagen som fortfarande söker sin identitet, nu gärna i sagoform för turister. I Flogbergets besöksgruva berättas om Flogdraken. I Falun har vi Kårebocken och Fet-Mats.

Det räcker på nåt vis inte med ruiner. De måste användas, kläs i berättelser. Idag pågår jakten på jordartsmetaller och sovande fyndigheter kan bli lönsamma igen. Metaller finns överallt i underjorden, frågan är bara hur mycket de är värda i en viss tid, och när en mineralisering blir en brytvärd malm. Gruvlavarna påpekar saken. Här hos oss finns metall, glömd eller lovande. På så vis kan de fungera som aktiva konstverk för oss alla, symboler för ett Bergslagen i ständig förändring. Björn Dahlfors bok skildrar denna vittrande balans mellan ruiner och konstverk.

Petter Eklund text och svart-vita foton.
För 30 år sedan skildrade han Bergslagens gruvlavar i sin bok På spaning efter gruvlavar, guide till det K-märkta Sverige (Byggförlaget, 1995)

Björn Dahlfors gruvbilder visas här avfotograferade, ibland något beskurna och en smula missvisande i färgerna. För den riktiga bildupplevelsen hänvisar vi till boken. Finns att köpa i bokhandlar och på hemsidan: bjorndahlfors.se
Björn Dahlfors, Lavens land. Bokserien Kära Bergslagen. Eget förlag.