Författaren Aino Trosell från Malung återvänder i sin nya roman Sos till en socialarbetares vardag och till människor som befinner sig på den yttersta kanten av samhället.

Aino Trosell debuterade för snart 50 år sedan med romanen ”Socialsvängen”. Det var en kollektivroman om ett socialkontor i Göteborg som visade upp dåtidens brister och revor i välfärdssamhället. Då fick vi möta chilenska flyktingar och socialarbetare som käkade Novalucol som godis. Aino Trosell skrev romanen efter att hon själv hoppat av arbetet som socialassistent.  Hon upplevde yrkesrollen som plågsam. Hon var klämd mellan den egna klassidentiteten och det som förväntades av henne som representant för samhället. Hennes klienter var för det mesta äldre än hon själv. Men i jämförelse med idag så var det rena rama idyllen. Inför den nya romanen så sökte sig Aino Trosell tillbaka till arbetet som socionom. Hon fick ett vikariat 2022 och arbetade på ett socialkontor i tre månader. Aino konstaterar, som sagt, att skillnaderna är stora, men att mycket ändå är sig likt. Socionomerna har fortfarande ett humanistiskt tänkande. Klienterna är ungefär desamma nu som då. De brottas med missbruk, arbetslöshet, psykisk ohälsa, det råder bristande omsorg när det kommer till barnen och många har en ekonomi som är helt körd i botten.

Den stora skillnaden är att socialsekreteraren sitter mer framför skärmen än med sina klienter. Dokumentation och it-system tar mycket mer av arbetstiden än på 1970-talet. Några egna hembesök är förbjudet på grund av risken för våld.

Aino Trosell anser att socionomerna är akademikernas eget proletariat. De får inget beröm utan bara kritik. En stor mängd nyutbildade socialassistenter hoppar av och byter yrkesbana. Det konstaterade hon i en intervju med undertecknad i tidskriften Klass för något år sedan. Romanens titel är dubbeltydig. Sos kan ju betyda ”save our souls” men är faktiskt också en behandlingsmetod, Signs of Safety. Den går ut på att man ska utreda vilka vuxna personer som finns i det utsatta barnets närmaste omgivning. Finns det släktingar eller andra personer som kan ta över föräldraansvaret så barnet inte behöver hamna i fosterhem?

Romanens huvudkaraktär är Åsa som flyttat tillbaka till storstaden Göteborg med familjen. Hon söker efter en mer anonym tillvaro som socionom och bättre arbetstider. Åsa blev utbränd på sin förra arbetsplats. Det ska dock visa sig att det krävande arbetet följer med henne hem på nytt. Åsas möte med den utsatta flickan Noomi kommer att vända upp och ned på tillvaron. Var sätter man gränsen mellan yrkesrollen och som medmänniska? Romanen sväller ut på drygt 500 sidor. Ibland får jag känslan att Aino Trosell låtit sig inspireras av Ulf Lundells mångordiga dagboksskrivande. Hon vill få med allt. Dialogerna är långa och detaljerna är många. Det gör att berättelsen tappar i tempo och intensitet. En hårdare redigering av en redaktör hade varit på sin plats. Hur som helst är Sos en mycket viktig berättelse i vår samtid. Det mycket svåra och komplexa arbetet med att försöka hjälpa de utstötta i samhället får sällan eller aldrig några rubriker i medierna. Socialarbetarna hindras av sekretessen vilket också kan leda till en utbredd tystnadskultur. Det finns dock vardagshjältar i form av jourhemsföräldrar som orkar ta sig an sjuåringar som skriker okvädningsord som ”skitfitta” i sin förtvivlan.

Ja, även om Sos skildrar ett hårt samhälle så andas den ändå ett sorts hopp. Någonstans finns solidariteten kvar. Det dokumentära omfamnar också det existentiella i tillvaron.

Ulf Lundén, text

FAKTA:
Sos
av Aino Trosell
Utgiven av Own your book (2026)