Svante Rydberg är en konstnär med rötter i södra Dalarna. Han har varit verksam under många decennier och är främst känd för sitt landskapsmåleri. Boken ”Bergslagens mörker och ljus – Svante Rydbergs måleri” gavs ut i slutet av 2023, på Dualis förlag. Här har vi fått en unik möjlighet att publicera Ulf Lundéns personliga och inträngande text om Svante Rydbergs måleri.
__________________________________________________________________________________

Ett samtida men tidlöst landskapsmåleri

I boken ”Bergslagens mörker och ljus – Svante Rydbergs måleri”skriver kulturjournalisten Ulf Lundén om sitt djupa släktskap med Rydbergs måleri som omfattar både det yttre och inre landskapet. Texten publiceras här i sin helhet.

Vi färdas med tiden, ett moln som hastigt glider förbi på himlavalvet, ett irrbloss i rymden, sedan väntar något annat. Människan har genom historien försökt finna en mening i allt.

Vetenskapen söker efter förklaringar och svar om vår fortsatta tillvaro på denna stjärna i ett ändlöst universum. Gåtorna finns kvar, lika olösta som alltid.

Människan söker tröst i olika religioner, tänkta och nedskrivna av andra människor som fanns här långt före oss. Ett landskap av sten och öken utgör själva utgångspunkten för de allra tidigaste mänskliga civilisationerna vilket gör att området sedan dess har spelat en central roll i världshistorien.

Människans måleriska kreativitet går att följa från grottmålningar till våra dagars graffiti. De äldsta konstföremålen är två små bitar ockra med ingraveringar, funna i Blombosgrottan på södra Kapkusten i Sydafrika – 77 000 år gamla. Dessa bitar är prydda med inristade korsande linjer som bildar geometriska mönster.

Det antika konstarvet tillhör aboriginernas kultur i Australien. Det finns ofta ett fågelperspektiv på många aboriginska målningar och många olika symboler för lägereld, träd, kulle, källa eller vattenhål vilket definierar dess betydelse, enligt stammen. Pusslet med symboler och berättelser omfattar hela målningen, konstnärens region och stil. Färger har en klargörande glans som exempelvis de blå cirklarna som visar vatten.

Min hemvist och plats på jorden är varken Mellanöstern eller Australien utan istället en liten skärva kallad Västerbergslagen långt upp i de nordligaste delarna av världen. När inlandsisen smälte bort för ungefär 12 000 år sedan började de första människorna komma till Sverige. De var moderna människor med mörk hud och blå ögon, att döma av deras dna.

Vid dessa sjöar och vattendrag, djupa blånande berg och skogar har människan levt tillsammans, odlat på svarta jordar, jagat, samlat och byggt sina boningar och fähus så långt tillbaka som på stenåldern. Det är en svindlande tanke, omöjlig att egentligen greppa.

Västerbergslagen eller Västra Järnbergslagen fick sina bergsprivilegier år 1340, då asyl gavs åt alla fredlösa utom mördare och förrädare. Gruvnäringen i Bergslagen lockade till sig åtskilliga finnar redan på medeltiden. 30 romska familjer kom till Stockholm år 1512. Familjerna fick mat och någonstans att bo. Så står det i ett gammalt protokoll från staden. Det är den första informationen om romer i Sverige. Vallonerna, romerna och skogsfinnarna kom på 1600-talet. De var smeder, bruks- och skogsarbetare.

Skogsfinnarna sysslade med svedjebruk, den avgjort viktigaste delen i deras odlingskultur och den utvecklades så småningom till fulländning. Sedan kom den industriella revolutionen. Gruvor, masugnar och järnverk har sedan dess lämnat djupa revor, stora hål, sår och spår i jorden.

Det är här jag blev till, föddes, växte upp, formades och utvecklades till man och människa. Detta är landskapet som finns i mina ådror och som gav mig min djupaste identitet.

Som ung ville jag fly skogen för kusten och det öppna landskapet, att möta den långa gränslinjen, där hav och himmel flyter samman. Jag ville flyga som Ikaros mot den starka solen. Det fanns en stor längtan efter frihet, en dröm om något annat. Jag minns att vi länge hade en oljemålning på väggen i vardagsrummet föreställande ett brusande hav.

Men tiden gick och längtan till oceanen tonade sakta ut. Målningen plockades ned och försvann spårlöst. Jag minns inte längre vad konstnären hette. Jag fann att havet, de skummande vågorna och myten om Ikaros egentligen inte tillhörde mig. Det förblev en fjärran hägring, ett drömtillstånd, en främmande plats, inte min hemort eller atmosfär.

Jag kom istället att bli någon som stannade kvar, som fann en dikt, en poet med egensinnig röst, några kilometer bort från bruksorten. Jag talar om Werner Aspenström (1918-1997) och dikten Ikaros och gossen Gråsten (Ur Dikter under träden 1956).

Han diktade om Ikaros rakt motsatta varelse, hans lantliga kusin gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen. Nej, han är absolut inget offer, varken övergiven, bitter eller svag. Tvärtom: Det handlar om en ”hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske, som glanslöst men evigt grönskar.”

När fönstret står öppet i mitt arbetsrum hör jag hur stålet fortsätter att växa fram innanför fabriksgrindarna. Det säljs till kullager-, transport- och tillverkningsindustrin. Smedjebacken har en lång tradition inom järnhantering. Så tidigt som 1631 byggdes en gruvsmedja på samma plats där Ovako idag har ett stålverk och ett mediumvalsverk.

Det är ett bakgrundssorl, ett mummel, som ligger lagrat i väven av många andra välbekanta ljud. Nuförtiden är röken knappt synlig eller besvärande och fabriksvisslan som ljöd i barndomens minnesbank hör numera till historien.

Denna trakt i Västerbergslagen ligger lagrad i mina minnen och skapar inre bilder, den skapar ett temperament, ett slags själstillstånd som också blir till en sorts kollektiv gemenskap och djup igenkänning, ett tyst kontrakt.

Västerbergslagen är också konstnären Svante Rydbergs hemort. Han har i decennier utgått från begreppet gräv-där-du-står. Hans målningar innehåller inga mänskliga karaktärer men gestaltar likväl både stora och små avtryck. Ja, homo sapiens är allestädes närvarande. Det hårda kroppsarbetet, svetten som ångar från nacke, panna och skuldror. Skogsmaskinerna som röjer väg genom ett väglöst land, river upp mossa och sten, gör nya djupa diken. Du kan skönja dånet från gruvorna, hur borriggar, gruvlastmaskiner och truckar rusar fram och tillbaka, hur bergborrverktyg och bergborrmaskiner bryter sig fram i det becksvarta mörkret.

När gruvan i Grängesberg stängdes 1989 blev Svante nedbjuden för att göra teckningar. Det som blev kvar var det totala mörkret och det starka ljuset från orterna med lastmaskiner. Han berättade att det blev en rent existentiell upplevelse som stannade i hans bildvärld länge.

Bergslagen rymmer många dramatiska levnadsminnen. Jag följer mina egna spår i de glest befolkade trakterna, hör min morfar berätta om sin äventyrliga väg genom en tät skog av gran till skolan som också innebar en roddtur över stimmig sjö.

När författaren Werner Aspenström förärades en grupputställning i samband med 100-årsjubileet i Arkivhusparken i Smedjebacken valde Svante Rydberg att tolka diktsviten Bergslag ur diktsamlingen Hundarna som kom ut 1954. Här framträder en melankolisk stämning som ändå bärs fram av ett flämtande ljus, en sorts blå ton av blues.

Svante Rydberg sade sig läsa dikten som en – inte förlorad – men en avlägsen barndom genom ett landskap i ständigt pågående förändring, med ett stråk av vemod som likt en “långsam “glädje, genomströmmar dikten. Den bärs fram av sina tydliga kontraster mellan mörker och ljus. Det finns en kärv värme i målningen, en blå ton av lugn, visdom och andlighet.

Som sagt; människosvärmen arbetsmyrorna förändrar landskapet i sin iver att skapa och utveckla nya tekniker. Det handlar om en ny geologisk epok. Det finns ingen exakt gräns men kan räknas från industriella revolutionen från sent 1700-tal till nutid.

Antropocen är en föreslagen geologisk epok. Den kan definieras som den tid då den moderna människans verksamhet globalt har påverkat jordens klimat och ekosystem, bland annat genom global uppvärmning.

Det framstår som allt mer uppenbart vad som är på väg att hända. Framtiden måste bli fri från fossila bränslen men för att lyckas med det krävs fortsatt gruvbrytning av mineralen vanadin och ett fortsatt utnyttjande av naturresurser.

Gruvorna i Västerbergslagen har tystnat men nya planer finns för att återuppta gruvbrytningen i Blötberget, Väsmanfältet under sjön Väsman och i Håksberg.

Malmfyndigheterna som finns i det aktuella området är det tredje största i Sverige efter Kiruna och Malmberget.

Svante Rydbergs landskapsmåleri bär på sitt alldeles egna signum som vandrar genom tidsepoker, trender och skärseldar. Hans målningar talar sitt eget språk och är inget som har med nationalromantik eller nostalgisk hembygd att göra. Jag kan utan vidare nicka igenkännande åt motiven från Bergslagen. De ligger på samma våglängd som även ljuder inom mig.

Bergslagens eget mörker i olika nyanser av blått och svart har också sina porlande bäckar och vattendrag samt soldränkta gläntor mitt bland gran och tall. Stygga och fula kalhyggen och kraftledningar kan också få ett skimmer över sig när ljuset uppenbarar sig från en blyertsgrå himmel.

Målningarna över detta Bergslagen förvandlas till ett inre tillstånd, ett slags självporträtt som jag känner mig djupt besläktad med.

Landskapsmåleriet i Sverige har som bekant en lång historia. Under 1890-talet återvände en grupp svenska konstnärer som hade vistats i Grez-sur-Loing till Sverige.

De kom att var för sig skildra olika geografiska områden av det svenska landskapet. Det handlar om Karl Nordström (Varberg), Gustaf och Maja Fjaestad (sjön Racken i Värmland), Anders Zorn (Dalarna) och Eugen Jansson (Stockholm). Den här perioden brukar betraktas som höjdpunkten inom svenskt landskapsmåleri.

Vi får förstås heller inte glömma Carl Larsson i Sundborn, Prins Eugen, Helmer Osslund, Nils Kreuger och även Richard Bergh. Vad som är genomgående för dessa konstnärer om än i varierad grad är att landskapet även kan vara en resonansbotten för de egna känslorna. Det är också ett måleri med stämningar och olika skymningsmotiv där konstnärerna till skillnad från tidigare nu gärna målar ur minnet.

Svante Rydberg behöver inte längre bege sig ut i Bergslagsskogarna för att hitta sina motiv. Han kan lugnt luta sig tillbaka i ateljén. De finns redan på plats i minnets biografsalong. Projektorn startar och där kommer gruvlaven, slukhålen, skärningarna, islossningarna, bergen, gläntorna och tallarnas mummeldrömmar på en lång rad. Våtmarkerna breder ut sig över duken i alla sina olika färgstarka nyanser.

Svante gör återbruk av redan gjorda verk, gör nya tolkningar, söker sig andra vägar runt landskapet för att hitta något annat som vi sedan tillsammans kan upptäcka. Svante återskapar en bäckravin, ett vattenfall, en brygga som nästan utplånats av högvatten. Speglingarna är många.

Det sköra och subtila möts mitt i allt det där mörka som vill omsluta oss. Vad gör vi med tragedierna, det som gör mest ont? När sorgerna får oss ned på knä. Vi fortsätter söka efter en mening, en sorts tröst i all svärta. Det sotsvarta kan verka vemodigt och mäktigt, nästintill oövervinnerligt men det finns alltid en ljusning, en stilla dag som randas.

Svante Rydberg är verkligen den store bildlyrikern. Även om verken utspelar sig längs kraftledningsgator, kylslagna vinterlandskap, våtmarker, tjärnar, gruvlavar och myrar så är de både allsidiga och allmängiltiga.

Du hittar alltid någon öppning där det snedställda ljuset tar sig fram, en strimma av hopp mitt i allt det där mörka och dramatiska. Det spelar ingen roll om det handlar om olika molnformationer eller där landskapet glider samman med horisonten. Det är både föreställande och icke föreställande. Svante Rydberg överger oss inte. Han tröstar.

Det rör sig om ett lågfrekvent grubblande budskap, en slags meditativa oljemålningar som exempelvis verket ”Begynnande islossning”. Vattnet frigör sig från isblocken. Det är så skickligt skapat att ögat tror att vattnet rör sig. Det verkar finnas en ständigt pågående rörelse under den frusna ytan.

Vatten i alla dess former har nog attraherat landskapsmålare i alla tider. Ur vattnet kommer livet. Det kan vara vredgat, strömmande, helt stilla och bära många hemligheter.

Det kanske finns ett och annat konsthistoriskt släktskap men Svante Rydberg har en alldeles egen personlig stil som han skaffat sig genom många år av arbete vid staffliet. Han förblir en lågmäld sökare. Det finns en alldeles särskild nerv och intensitet i både stora och små format.

”Det är som att knacka slaggen ur en sten för att få den renare. Men för att lyckas måste man gå hela vägen i processen och ha ett närmast kunskapsmässigt förhållande till landskapet – motivet. Först där – och då – kan man börja göra sina egna bilder utan genvägar. Det gäller att hitta en tydlighet. Inte en fotografisk. Men en tydlighet som bygger på känsla. Och den likheten skall man uppleva och känna i bilden.”

Så förklarade Svante Rydberg måleriets hantverk i en intervju i Dala-Demokraten. Det handlar om en bildlyrik som drabbar, går rakt in i blodomloppet och får dig att stanna till, dröja kvar och tänka – ja just så är det. Ett samtida men ändå tidlöst landskapsmåleri.

Ulf Lundén

Fotnot: ”Bergslagens mörker och ljus – Svante Rydbergs måleri” (Dualis förlag). Bokens övriga medarbetare är Magnus Aronsson, frilansfotograf, Staffan Björklund, fotograf, Maths Isacson, professor emeritus i ekonomisk historia, Eva Kvarnström, formgivare, Karin Perers, kulturskribent, Marianne Törner, skribent, Anders Wejryd, ärkebiskop.

Svante Rydbergs ställde nyligen ut i konsthallen, Avesta bibliotek. Hösten 2024 ställde han ut på Galleri Helle Knudsen i Stockholm.
Nästa utställning sker under Dan Andersson-veckan 26 juli – 2 augusti 2025 på Galleri Creatio, Iviken, Grangärdevägen 3 i Ludvika. Svante Rydberg närvarar under vernissagen och berättar om utställningen.

Ulf Lundén är kulturjournalist, tidigare mångårig kulturredaktör på Dala-Demokraten