En pappa hjälper sitt barn att balansera på en rad stockändar. Så enkelt kan ett äventyr vara. Sommaren 2025 invigdes en liten lekpark i Smedjebacken. Här balanseras just de enklaste av lekar med sagobetonade inslag. Dessutom helt av trä. Konstnären bakom verket är Åsa Andersson Broms. Parken är inte stor, vi kan kalla den en lekbar installa-tion, som ligger vackert i samhällets utkant mot sjön Norra Barken. Ett populärt gångstråk passerar. Det är en allaktivitetsplats med skateramp, utegym, beach volley-planer, Prästa-badet och den stora röda Barken Arena vid Herosvallens idrottsplats. Nu har platsen fått ett tillägg för barn och även vuxna som kan fångas av lekparkens mer konstnärliga delar. Det är som om vi träder in i en gåtfull zon. Belysningsstolparna böjer sig och delas som om de plötsligt fått eget liv.
Allt här är gjort av trä, jord, gräs och bark. Inget plastgräs eller gummimatta, inget kallt aluminum.
I mitten står ett scenbygge som öppnar sig mot sjöns vida perspektiv. Snickerierna med sina olika mönstereffekter, ränder, rutor och knoppar är ritade i en svårbedömd stil, inte en rödmålad bergslagsstuga, utan snarare ett snickarglatt bygge från Sydamerika. Längs dess långsidor sitter sex vridbara bildpaneler. Vid första anblicken liknar det ett peda-gogiskt ”djur och natur”-upplägg, men motiven tätnar snabbt och bildkonst tar över på allvar, en smidig förvandling från lekplats till konstgalleri, med kollage av vilda djur, gåtfulla vidunder, varulvar, gycklare med varghuvuden, skepp och underliga objekt, allt tycks laserskuret och tryckt på träfiberskivor. En säregen stämning uppstår, som att blada i uråldriga bokverk eller kartor som visar världens fasor och underverk. Runt scenbygget samlas stockändar på rad som om en tät skogsdunge har avverkats. Diken och små kullar har modellerats, allt sånt är kul för små barn, just det enklaste av enkla, att gå balansgång är nåt vi alla har gjort som små och kanske gör i hemlighet som vuxna, det är kul att känna svindeln, att kliva upp, våga ta ett steg till nästa stock och sen nästa. Här och där står egendomliga, skeva möbler på trekvart, på väg ner i marken eller växande upp, till synes primitivt byggda med grenar mot svarvade och snidade delar som fogats ihop i en spontanistisk, nybrutal slöjdkonst. De tycks redan från start anfrätta och åldrade. Men de är bra att klättra på och bra att fundera kring. Vad är det som pågår? Är det i själva verket en övergiven boplats vi besöker? Tankarna går till vemodiga ödetorp ute i bergslags-skogarna, stengrunder och hus om sjunkit ihop och möbler som de sista tecknen från människor som brukat dem. Men bilderna? Vem har sett och skurit dem och lämnat dem åt oss?
Är det varningar om kommande orostider då monster ska dyka upp igen?
Så samlas långa tidslinjer i lekparken, de lekfulla stunderna med bakgrundssus av berät-telser, men också Smedjebackens geologi, järnet, som skapade grunden till samhället och den kultur som fortfarande lever här. Det slamrar från stålverket på andra sidan vattnet, rök från tippad slagg och vita ångmoln stiger från processer bakom slutna fasader.
Åsa Andersson Broms är verksam i Stockholm som lektor i fri konst på avdelningen för Digitala Medier och Fotografi på Kungl. Konsthögskolan. Hon har sitt fokus på publika domäner. Hennes verksamhet rör sig mellan olika medier. Hon arbetar även som kurator och producent av utställningar för museer och institutioner. Hon var tidigt ute med att söka konstens plats i den nya informationsteknologin. Redan 1993 startade hon Associa-tion for Temporary Art som ville undersökte den nya digitala verklighetens konstmöj-ligheter. Hon har arbetat kring frågor om hur samhället och städerna utvecklas i friktio-nen mellan visioner, illusioner, ekonomier och livsstil. Hur sker utvecklingen? Vilka är delaktiga i samhällsplaneringen? Andersson Broms har även studerat städernas gamla friluftsteatrar, byggda i kulturell välmening, men idag till stor del förpassade till skuggan som folkhemska kolosser, då och då besökta av Parkteater och dans. Hur kan de här platserna få nytt liv?
Här kan Smedjebackens nya lekpark visa vägen. I ett utpräglat område för sport och natursköna promenader – ”idyllen Smedjebacken” – är lekparken en spännande hybrid av lek, men också av reflektion och funderingar över det förflutna, över sagor och föreställ-ningar. I den modernistiska traditionen finns de ”lekskulpturer” som ville förena skulptur och lek i större format. 1949 placerades konstnären Egon Möller-Nielsens skulptur Tufsen ut i Humlegården i Stockholm, en sju ton tung varelse med alla möjligheter till att klättra och gömma sig. Den följdes snart av flera varianter, tex. Ägget i flera nybyggda förstädernas parker.
Idag byggs temaparker utifrån barnlitterära figurer, tex. Karlsson på taket och den under-bart fina Mulle Meck-parken i Järvastaden eller lika stiliga och vänligt finurliga Tessin-parkens lekplats som utgår från Stockholmsutställningen och funkisstilens genombrott. Bergslagen har också sin säregna historia att lyfta fram, med dramatiken i gruvor och stålverk, maskiner och byggnader. Det borde vara möjligt att skapa en lekpark utifrån den tekniska tradition som förnyas genom generationerna och som idag lever i det stora intresset för bilar och mekanik. En lekpark av lekanpassade bilkarosser, kugghjul, detaljer från stålverk? Bergslagen är dessutom spökiga trakter, laddade med berättelser om Gruvfrun och hennes gruvnissar, lyktgubbar, bortbytingar, hemsökta herrgårdar. Här i Smedjebacken finns Flogbergsdraken, det sjunkna slottet i sjön Plogen och mystiska ljus vid dolda mineralfyndigheter och kolbottnar. Uvberget ovanför samhället var förr en favoritplats för UFO-entusiaster. Studieförbundet Vuxenskolan arrangerar tex. EU-stödda spökvandringar på historiska platser i Bergslagen, då ungdomar och nyinflyttade får kunskap om traktens särart och historia och vill stärka den lokala känslan, samt slå ett slag för miljöklok lokalturism. Lekparken med sina bildpaneler blir en slags portal mellan nutid och dåtid och öppnar upp till myternas parallella världar. Det lilla barnet här i parken balanserar förtjust över en grov bänk. Vem vet vilka tankar som föds i just den passagen, med små fötter stödjande mot grovt tillyxat trä.
Petter Eklund, text och foto.
Lekparken finns i Smedjebackens hamnområde
