På Köpings konstmuseum pågår just nu utställningen Asylum Pieces av den i Arboga bosatta konstnären Rita Pyy. Vernissagen hölls passande nog på Finlands nationaldag och Köpings finska manskör medverkade vid tillfället.

Asylum Pieces är en uppföljning på Jag gråterskan från 2017, där Rita Pyy bearbetade Finlands historia under andra världskriget, när närmare 500 000 karelare blev internflyktingar i landet.

För många svenskar är Karelen tämligen okänt, trots att dess berättarkonst och  natur-skönhet lockat kulturgiganter som Ekelöf, Diktonius, Södergran, Sibelius, Gallen-Kallela, Repin och många fler.

Kanske beror detta på att man i Finland valt att lägga de svåra och splittrande upplevel-serna från inbördeskriget, vinterkriget och fortsättningskriget bakom sig. Det har varit viktigt att hålla samman nationen, genom att undvika eller förtiga motsättningar och trauman, för att i stället kunna blicka framåt. Samtidig har det varit nödvändigt att hantera den stora grannen i öster. I den balansgången har det kanske blivit tyst även om Karelen.

Karelens belägenhet som knutpunkt mellan handelsvägar skapade tidigt en unik kultur där olika influenser och traditioner smälte samman. Där uppstod en rik, muntlig berättarkonst med långa episka runosånger, gråtkväden, kantelespel och shamanistiska besvärjelser. Livaktigheten i denna folkliga tradition gynnades av att kristendomen, när den infördes i form av den öst-ortodoxa kyrkan, visade öppenhet och inte försökte förtränga de lokala sederna. Det var också ur denna tradition Lönnroth, under tidigt 1800-tal, samlade in de folksånger och dikter som sedermera blev Kalevala.

Genom historien har Karelen ofta hamnat i kläm mellan östligt och västligt, mellan lutheranskt och ortodoxt. Mestadels var det svenskar som härjade landet och bland annat flera gånger brände ner ortodoxa helgedomar och kloster.

Runt år 1900 upplevde Karelen en kulturell guldålder, då konstnärer från när och fjärran lockades dit i ett sökande efter ursprunglighet, ofta inspirerade av Kalevala. Viborg blev ett kulturellt centrum.

Under andra världskrigets sovjetiska ockupation lämnade närmare en halv miljon kareler – däribland Rita Pyys släkt – sina hem i öster och blev internflyktingar i Finland.

80 år har gått sedan migranterna tvingades överge sina hemtrakter med de få ägodelar och husdjur de kunde få med sig men det karelska kulturarvet och ”drömmen om Karelen” lever vidare. I Asylum Pieces utforskar Rita Pyy hur det kulturella arvet och erfarenheten av flyktingskap fortsätter att påverka över tid.

Ämnet i sig är alltjämt aktuellt i en tid då åtminstone 120 miljoner människor är på flykt från krig, konflikter och förföljelser

I utställningshallen möter vi åtta verk i olika tekniker. Rita Pyy säger själv att hon numera huvudsakligen arbetar skulpturalt och i samtliga verk har hon återanvänt och bearbetat faktiska föremål ur det förflutna, ofta sådant som tillhört hennes föräldrar. Hon använder listor över stupade karelska soldater, hon återanvänder mammans handarbete och pappans snickerier, hon bearbetar fotografier, klädesplagg och olika symboler från krigsåren. Hennes verk har också inslag av folktro och besvärjelser. Återkommande former är magiska spiraler och hemlighetsfulla klot. Hennes konst skapar en brygga över tiden och för samman historien med nuet i en tidlös samverkan.

Med viss förkunskap om Karelens historia och med verkens titlar som nyckel finner besökaren här en hel värld av berättelser och människoöden.

Några exempel följer nedan.

Det första verk som möter besökaren är Nattlig analys, en bädd eller sjuksäng, från vilken ett nät av röda trådar sträcker sig ut över golvet och upp över väggen. Vid första anblicken kan den upplevas som fasansfull då man kan associera till blod och ångestfull bearbet-ning av krigsårens och flyktens trauman.

När man kommer närmare mildras dock intrycket, då man ser att täcket är en karta över Karelen, som Rita satt ihop av sin mammas spetsdukar. Sjön Ladoga finns med, liksom ett stort antal orter. Då förs tankarna snarare till att under natten, vaken eller i drömmen, söka sammanfoga det som delats och splittrats, att helas och komma vidare.

Verk nummet två heter Verners lidanden vilket för tanken till Goethes sentimentale självmördare. Effekten blir dock ironisk när titelns anspelning på romantikens Sturm und Drang kolliderar med Rita Pyys osminkade gestaltning av krigets offer. Rita har utgått från listor över fallna karelska soldater och skrivit in deras förnamn i ett spiral-format kollage, flankerade av Mannerheims frihetskors. Själva korsen är de Georgskors, som oftast betecknar tapperhet, dock i just denna variant med infällda svastikor.

Själva formen väcker tankar. Vart leder oss den vindlande spiralen? Går den utåt mot oändligheten eller inåt mot tillvarons hemliga kärna? Ur en vinkel påminner den om de allt trängre kretsarna i Dantes Inferno. De vardagliga namnen på alla dessa döda, helt vanliga pojkar, fångade i virveln, är drabbande.

I mitten av det andra utställningsrummet reser sig en kvinnogestalt i naturlig storlek, Hon är tillverkad i metall, polyester, glas, lakansväv, plast, katthår, akrylfärg och spegelglas.

På ryggen har hon ett kombinerat öga och öra och runt huvudet strålar en gloria av gyllene metalltrådar. Hon står på en spegel. I famnen håller hon ett ulligt klot, ungefär som man bär ett gosedjur eller ett barn. Från händerna löper en blå sträng, över golvet och fram till en lägre formation som liknar en svart vulkankägla med ett glänsande klot på toppen

Verkets namn är I am. På många sätt kan I am sägas sammanfatta såväl Ritas metod och utställningens tema som allas vårt byggande av en identitet.

Sinnesorganen på ryggen riktar sig mot de fragment av tidigare liv vi bär med oss: erfarenheter, minnen, föreställningar, traditioner och berättelser

Den strålande glorian för tanken till en kontakt med idévärlden, en inspiration, en gudsupplevelse, en insikt, en längtan till helhet och helande. Spegeln antyder en pågående reflektion.
Via famnens trygghet eller tröst leder den blå navelsträngen fram till en syntes av allt detta, ett hemlighetsfullt klot på en lite hotfull piedestal, ett konstverk eller en personlighet.
I am står där, stilla i rummet, men titelns presens, jag ÄR, antyder att gestaltningen är ett fruset ögonblick i en ständigt pågående process, där vi oupphörligt rekonstruerar det konstnärliga uttrycket eller vårt jag, där minnena ständigt förnyas och förändras när vi tar dem i bruk.

Själva rubriken för utställningen – Asylum Pieces – ger utrymme för ett antal tolkningar. Ordet Asylum vållar inga större svårigheter. Det kan förstås som tillflyktsort eller fristad. Pieces, däremot gör uttrycket mer mångtydigt. Det kan läsas som delar eller fragment, men det kan också betyda verk, som i Pieces of Art, Kanske syftar ordet på kvarblivna rester efter något som fallit sönder, eller varför inte helt enkelt pusselbitar.

Så hur ska vi då förstå rubriken?

Betecknar den Verk som behandlar livet i asyl, Den konst som asylen resulterar i, De fragment av sitt liv som flyktingen får med sig till fristaden eller De minnenas pusselbitar som bygger våra jag i det inre rummet?

Det samlade intrycket av utställningen ger vid handen att samtliga förståelser av rubriken inte bara är jämbördigt relevanta, utan även gränslöst interagerande.

Rita Pyys konst tar oss nämligen med till ett separat rum, en tillflyktsort (Asylum), där konstnärens egen bakgrund, på ett tidlöst sätt flätas samman med historien och med en större, gemensam erfarenhet av migration, arv och identitet.

Per Alvenäs, text och foto


FAKTA
Asylum Pieces
Rita Pyy
Utställningshallen, Köpings museum
Utställningen pågår 6 – 20 december
Vernissage 6 december, klockan 13 – 16
https://koping.se/kultur-fritid–natur/kultur/kopings-stads-museer-och-utstallningshall/program-2025.html