Återkommande i utställningen Ritual, dans och gränsland som nu visas i Rättviks konsthall från 13:e september till 20:e oktober, är hur motsägelsefulla skulpturernas titlar ter sig. I försöket att rama in eller att greppa dem slinter jag hela tiden. Det finns inte mycket gemensamt mellan Gabriel Jonssons terrakottaskulpturer och de låttitlar ur vilka de tillkommit.

En naken flicka med uppdragna axlar och något ihopkrupen överkropp med vad som ser ut som en skolväska i handen kan till exempel heta Genesarets sjö. En annan för tankarna till någon slags präst, kanske hemmahörande i en fantasyvärld, med vid kappa, utsträckta händer, mask för ögonen och en huvudbonad som påminner om biskopens mitra. På figurens bakhuvud skymtar en dödskalle fram. Men verket bär titeln Hjärtslagen.

Trots det finns det ändå ett tydligt samband mellan dem. Gabriel Jonsson har skapat sina skulpturer ur en känsla, en energi, en fras eller ett ord ur låtar. Det finns alltså en slags växelverkan mellan verkets titel och den musik ur vilken de tillkommit. Vill man kan man lyssna på låtarna med egna lurar i öronen och samtidigt vandra omkring bland verken, betrakta dem och kanske finna detsamma som konstnären. Eller göra en egen koppling. Till utställningen finns nämligen en låtlista på Spotify och Youtube  som följer samma ordning som verken i konsthallen. Det ger en ytterligare dimension till utställ-ningen, lyfter den till nya konnotationer och öppnar dörrar till vidare tankar.

Jag föredrar ändå att gå omkring utan musik bland de uttrycksfulla skulpturerna, ofta inte mycket mer än 30 centimeter långa, små, smala, nakna och påklädda pojkar och flickor. En del ihopklumpade som i Stålstormen eller De fallnas bok. Alla tycks de angelägna att vilja säga mig något. Var och en av dem tillhörande en egen värld med utsträckta händer, nedböjda huvuden, blickar som riktas rakt mot betraktaren eller upp mot himlen. Här finns såväl arkaiska drag som apokalyptiska, romarriket såväl som 1990-tal, det mytologiska och samtiden, enhörningar, synthar, spjut, svärd, masker och en livlös drakbebis. För att bara nämna några.

Den teknik Gabriel Jonsson arbetar med är modellering i lera, vilket kräver såväl preci-sion som snabbhet framför allt i de små detaljerna som bör utarbetas snabbt innan de torkar. Kanske är det en teknik som i någon mån förklarar de uttrycksfulla ansiktena.

Ofta är skulpturerna uppfodrande, många ser upprörda och arga ut och eftersom de alla är unga är det svårt att mot bakgrund av den galna samtid vi lever i, inte tolka det som att de vill ställa vuxenvärlden till svars. Jag vill ställa mig vid deras sida och också rikta min ilska ut mot omvärlden men blir samtidigt också fast i blickfånget, som att det är jag som ska ge dem svar. I De fallnas bok där barn med dödskallar, spjut, flöjt, påkar, trummor och bok skyddas av två stora hundar ser jag i dessa kulturneddragningarnas tid ett barnens motstånd. Jag ser ett vrål, en rädsla och ett vaktande. Jag ser ett barnens revolterande mot en värld som helt tappat sitt lod.

Men konsthallens besökare har såklart, som alla betraktare, rätt till sin egen tolkning och där jag ser motstånd kanske någon annan ser uppgivenhet, kärlek eller mod. Tydligt är dock att Gabriel Jonssons detaljerade terrakottaskulpturer bjuder in med vidöppna dörrar till en värld där allt tycks vara möjligt.

Lena de Veen, text och foto

FAKTA:
Ritual, dans och gränsland
Gabriel Jonsson
Rättviks Konsthall
13 september – 20 oktober 2025
https://rattvikskulturhus.se/i-huset/konsthall