Akvarellmålaren Maria Ginzburgs utställning i Meken har titeln Speglingar och berättar om det huvudsakliga motivet i hennes bilder. Här ser vi landskapsbilder med berg, träd och hus som speglar sig i sjöar, vattendrag och hav. Ljus kastar reflexer i vatten och skuggor vilar under ytan. Motiven är från Bergslagen, Nordnorge, Bohuslän och Åland samt några enstaka stadsmotiv och blommor.

Utställningsrummet är tätt hängt med målningar, på skärmarna och några direkt på väggen. Hängnin-gen är inte gjord efter något tema utan det är blandat med varierande storlekar och motiv, kanske för att mildra känslan av upprepning. Det första intrycket är mycket blått, vitt och grått – himlar och vatten. En del grönt, brunt och svart – träd, jord och sten.

Från Lofoten har Ginzburg målat fiskeläger strax invid havet nedanför de höga bergen. De små husen mot de väldiga vilande stenkolosserna gör en skala – den lilla människan mot den stora naturen.  Bilderna är detaljerade, husen står stadigt på sina grunder, sluttningarnas skrevor, veck och utsprång är målade med blick för volymer.

Bilder av klippor och vågor från Bohuslän visar just det. Kanske, liksom i flera verk är det att de har titlar efter platserna det som gör att de får en identitet, annars är de anonyma, klippor, hus och skogslandskap utan särskilda egenskaper – helt enkelt natur. Målnin-garna från södra Dalarna  i Bergslagens skogar,  Lumsån i Malingsbotrakten, Söndagssjön nära Björsjö , Skräddartorpsfallet på vägen mellan Källan och Björsjö blir kanske mera personliga eftersom en Smedjebacksbo ofta känner igen platserna.  Igenkännandet är en del i uppskattningen av bilden.

Jag kommer att tänka på Dan Anderssons dikt Omkring tiggarn från Luossa där poetens resonans i naturen har något att berätta för omvärlden.
”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt
Hören något går och viskar, går och lockar mig och beder
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt”

Landskapet i dikten är också södra Dalarna. Han ordar fram en stark känsla av en längtan, en djup förnimmelse av betydelse och mening, manar fram en rytm och fyller den med föreställningar för att berätta om något mera, något bakom. Det är naturligtvis orättvist att jämföra på det här sättet men i Ginzburgs målningar hittar jag alltför sällan den närvarokänsla jag söker.

De bilder som väcker mest intresse och är mest varierade är de där bergssidorna får störst utrymme. Här får tekniken ett berättigande med volymer, ljus, skuggor och nyanser. Bergen finns i landskapet och är återgivna med omsorg och engagemang.

Måleriet är hantverksmässigt skickligt, konstnären behärskar mediets förutsättningar. Alla vet att akvarell är en speciell teknik där ett penseldrag inte går att ångra eller ändra.  Ofta gör akvarell-målare ett intryck av att vara så fixerade vid själva tekniken att man glömmer bort att berätta något, den egna personligheten. Man underordnar sig frivilligt en sorts dogm för hur akvarellmåleri ska se ut och göras.  Det är också tekniken som många beundrar i akvarellmåleriet och som skapar en sån där Ååh-effekt vilket även gäller Ginzburgs konst.

Jag saknar temperament och fördjupning, en vilja att dela med sig av något angeläget. Landskapen gestaltas i en liknande gestik, snarlika penseldrag och maner, speglingarna av träd och hus i vatten är ofta likadana och aningen schablonartade. Det blir nästan som ett upprepningstvång som blir obegripligt trots ett måleriskt kunnande.

Speglingarna når inte bortom ytan.

Maria Backman, text och foto

FAKTA:
Speglingar
Maria Ginzburg
Utställningen pågår till och med 7 september 2025
Öppettider: Torsdag-söndag kl. 11.00-17.00.
Konsthallen Meken, Kyrkogatan 12, Smedjebacken.