Galleri Svarta Gran har flyttat från källarvåningen i villan och har, åtminstone tillfälligt, tagit över det tidigare Jussi Björling-museet. Här slår man på stort med två samtidiga utställningar – på övervåningen finns Esse McChesney med vävda textila verk och på undervåningen visar Kakan Hermansson textil och keramik.

Gemensamt för konstnärerna är både det textila materialet och ett, om än brett, tema kring könsroller och identitet, men hur de båda berättar i sin konst skiljer sig mycket åt.

I Hermanssons utställning möts man av stora textila bilder som är draperade längs väggarna, hänger från taket, eller är uppsatta som ett draperi i dörröppningen mellan rummen.  Några hänger, som av en tillfällighet, på snedden, oregelbundet, så att inte hela bildytan redovisas. Intrycket är vitalt och dramatiskt.

Dominerande färg är en blå nyans, närmast koboltblå, en stark men ganska ljus färg. Det är också svart, vitt och rött, färgskalan är begränsad men räcker till. De textila bilderna är stora, uppbyggda som collage där föreställande fragment satts intill färgfält. Flera har vadderade kanter som får likhet med vanliga sängtäcken.  Motiven är draperade tyger, fragment av krukor, avbildningar av grekiska och romerska mytologiska kvinnor. Avbildningarna av draperade tyger blir förstås som ett slags dubblerande – ett tyg avbildat på ett annat – med avsikt att skapa en distans, en metanivå i konstverkets innebörd. Detta förstärks ytterligare av själva bildens tyg som i nederkanten veckats och skapar en volangeffekt.

Flickrumsestetiken med volanger och rysch blandas med feminism som utgångspunkt i en diskussion om makt, dominans och tolkningsföreträde. Hermansson tar även upp historieförfalskning,  bland annat genom användning av AI – samtidens digitala arbetsm-etod som hon menar förmedlar historien främst från ett manligt perspektiv. De kvinnliga gestalter som vi ser i verken är ur den antikens mytologi som med sina historier är ett kulturarv som fortfarande har inflytande i vår västerländska samtida kultur.  Här finns Pandora, som trotsade förbudet att öppna asken, egentligen ett kärl, där alla olyckor var samlade och Eva som lockade Adam att äta kunskapens äpple – som Hermansson och Svarta Gran skriver ”en klassiskt manlig historieberättelse där kvinnans skuld mer eller mindre förstört hela världen.”   I ett verk ses Filomela, från grekisk mytologi, som våldtogs av sin svåger Tereus vilken därefter skar av hennes tunga för att förhindra henne från att tala om vad som hänt. Genom att väva in några tecken i en duk kunde Filomela ändå berätta för sin syster Prokne om övergreppet. Det är en svart hämndhistoria där de båda systrarna dödar Proknes son och lagar en måltid av hans kött åt fadern Tereus. Hermansson gestaltar kvinnorna från ett stiliserat efteråt där våldet inte syns utan endast kvinnorna i en gemenskap bredvid varandra inskrivna i en form av ett kärl. Den till synes lugna samvaron mellan kvinnorna blir omslutande, tröstande och kanske konfliktlös inom sig. Världen utanför är kaotisk och fragmentiserad men inom gruppen är det lugnt och tryggt. Den världsbilden väcker frågor hos mig.

De två Staffordshirehundarna i ljuslila glasyr på spiselkransen är oemotståndliga. De är parafraser på de keramikpjäser som blev enormt populära i borgerliga kretsar i mitten av Englands 1800-tal. Enligt historien användes hundarna av uttråkade hemmafruar som under mannens frånvaro ställde hundarna nos mot nos i fönstret för att visa älskaren att det var fritt fram att göra ett diskret besök. Här får de deformerade hundarna med sin rinnande lila färg tala om dubbelmoral på ett både roligt och lite rörande sätt. De ankny-ter till utställningens tema genom att prata om en vilja till frihet.

Lerkrukorna anknyter till tematiken men blir här ett par mera anonyma grupper på de två borden – Kedjor av lergods associerar också till tvång och förslavande men även till brytande av tvång, kedjorna är inte sammanhängande och låsta.

Det samlade intrycket är en utställning som är konsekvent och väl genomförd. Hermansson har ett tydligt ärende men det finns flera nivåer av innehåll och gestaltning i bilderna, de blir inte nertyngda av budskapet utan det finns utrymme för betraktaren att hitta flera lager av betydelse – i såväl färg och form som innehåll. Idén fungerar bra i hur hon använder de antika berättelserna i kombination med det collageartade arbets-sättet, den låtsasslarviga hängningen och de tydligt handgjorda lerkrukorna. Som enskilda verk visade som solitärer kanske intrycket skulle bli mindre starkt men här när flera är samlade i en utställning är det spännande, intressant och kraftfullt.

På övervåningen visar Esse McChesney textila bilder med ett mycket fint hantverk i broderi och väv. Titeln på utställningen är Body Glitch. Wikipedia skriver :” En glitch är ett problem som oavsiktligt uppträder i elektroniska system. Felet kommer sig av felaktigt eller bristfälligt utformad programvara eller maskinvara som ger upphov till felaktiga resultat eller signaler. Vanligen är själva problemet mycket tillfälligt och svårt att spåra, men konsekvensen förblir.”  I utställningen använder McChesney begreppet glitch som en metafor för queera erfarenheter – att kroppen, och upplevelsen av den, är föränderlig eller inte alltid överensstämmer med en förutsatt programmering.

I den stora väven Anxious/Hopeful finns i ett fönster på högra sidan en bild av en över-kropp med ärr från bortopererade kvinnobröst. Den håller sin ena hand mot hjärttrakten och över en annan människas hand som liksom tröstande visar sin närvaro. Utanför fönstret syns stiliserade figurer – kanske ganglier, nervtrådar och former som kan tolkas som ådror och blodkärl. Kroppen i ett makroperspektiv, uppförstorad. Bilden är oerhört detaljerad och gjord med en utmärkande känsla för materialet.

I Let´s Try doppar en naken gestalt prövande sin fot I vatten, just som på försök. Den kliver ut från en fyrkantig fönsterform – en adekvat bild för det som konstnären berättar om. Foten syns i ett annat fönster. Röda, gula och rosa färger omger den mörkröda kroppen. Att det finns en personlig upplevelse bakom motivet går inte att tvivla på. Den fönsterliknande rutan som återkommer i några av vävarna tolkar jag som ett sätt att visa en övergång från en plats, ett tillstånd, till ett annat.

McChesney visar också några mindre bilder med inslag av broderi. Under granen är en mycket säkert genomförd broderad bild i blågröna och ceriserosa toner. Täta stygn visar, vid sidan av en fönsterform med kanske ett sicksackformat ärr, rutiga kungsängsliljor och rötter av en gran omgivna av cigarettfimpar och barr. Hängningen är genomtänkt och ett målat färgfält på väggen bakom verket förstärker färgerna och bidrar till en fin rumslig-het. McChesney visar också flera av vävarna hängande fritt i rummet så att man även ser baksidorna, ett grepp som är ganska ovanligt. De hängande trådarna och virrvarret av garn och färger på avigsidorna tillför ytterligare ett lager av betydelse till verken.

Medan Hermanssons utställning ger intryck av en scenografisk idé som en helhet är McChesneys mera konventionellt hängd i meningen att verken presenteras som enskilda, placerade var för sig i utställningsrummen. Detta är en fördel för varje verk som fram-häver deras eget uttryck. Sammantaget är det en fin presentation av ett ungt konstnär-skap som fortfarande är i början av sina möjligheter.

Borlänge behöver en plats att visa samtida konst och att Galleri Svarta Gran nu har möjligheten att använda det tidigare museet är mycket positivt. Dessa båda utställningar har något att berättar om samtiden och är väl värda ett besök.  Bara att hoppas på att stadens politiker inser vikten av att konsten får plats.

Maria Backman, text och foto

FAKTA
Esse McChesney – Body Glitch och Kakan Hermansson – Handens tunga
Galleri Svarta Gran i f d Jussi Björlingmuseet
Borganäsvägen 25, Borlänge
Utställningen pågår till 30 augusti 2025
www.svartagran.com