Avesta Arts årliga utställning är fortfarande det största konstevenemanget i Dalarna. ”Of things unseen” är titeln på årets utställning – Om osedda saker. Här plockar konstnärerna fram sina fantasier ur dunklet och ger dem form och gestalt. Utställningskonceptet är möjligt att tolka i stort sett hur brett som helst utifrån ett antagande att konstnären är den som kan visa upp det som samhället förtränger eller trycker ner.

Så, utgångspunkten att det som städas undan, eller som vi inte vanligen vill eller vågar se – hur hanteras den här?

Jonas Liveröds stora skulpturgrupp Ship of Fools är gjord särskilt för denna utställnings-plats. På en träplattform som kanske är en flotte, eller kanske en scen, trängs ett fyrtiotal figurer. En trumslagarpojke anför sällskapet. Med munnen i en öppen grimas, en Napoleonhatt på huvudet ser han rakt framåt, går rakt framåt, armarna gör trumman-dets gester. Här kan man hitta mängder av associationer – Günter Grass Trumslagar-pojke som iakttog nazismens framväxt, den medeltida karnevaltraditionen som en situation där deltagaren i skydd av en ansiktsmask fick tillåtelse att släppa kontrollen, den belgiske målaren James Ensors målning Kristus intåg i Bryssel. På scenen står både grovt tillyxade träskulpturer, sexfingrade händer, masker och fanor. Träet är impregnerat av tjärdoft och bränt med gasbrännare. Liveröd närmar sig såväl folkkonstens formspråk som modernismens ogenerade lån av afrikanska eller oceaniska träskulpturer. Här finns massor av hänvisningar till konst och kulturhistoria. Runt plattformen löper ett band av rörliga lampor som skapar ett föränderligt skuggspel på väggarna i salen. Här kan man fundera på Platons grottliknelse – om vilken värld som är den verkliga.  Ytterligare associationer kan begreppet Unheimlich ge, som Sigmund Freud skrev om. Det kusliga som vi tycker oss känna igen men som plötsligt förvandlas till något okänt och obehagligt. Det som man inte vill se och som man behöver hitta ord för.
Men vad berättar Liveröds verk om? Om kaos, eller om en karikatyr av ett etnografiskt museum? Det kanske spelar mindre roll – helheten är nästan överväldigande.

I det första rummet möts vi av Ingvyld Saeters skulpturala objekt. Hängande på de råa stenväggarna förstärks den materiella, taktila upplevelsen av de taggiga kantiga formerna som är som hämtade ur en skräckfilm.  Associationer till Alien och andra skräckfilmer är givna, kanske något ont väsen som fötts ur en människa. Vassa taggar och hårda material ställs mot pälsdetaljer. Blank epoxy målad i täckande färg, en giftigt mögelliknande ljus-grön färg, gråvitt och svart. Revbensliknande former, skelett och maskindelar hänvisar till en goth- och punktradition. Det är hårt och rått, den mjuka pälsen ser inte heller mjuk ut. Kedjor och hästbetsel ger associationer till våld och tvång. I praktiskt taget alla recensio-ner och texter om konstnärer hänvisas till hennes erfarenheter av en allvarlig operation där hon upplevt några minuter som död. Ett effektivt formspråk, kompetent genomfört, samtidigt opersonligt. Jag hoppas att hennes konst kan fortsätta utvecklas även när åskådaren inte behöver påminnas om denna biografiska, men givetvis för människan själv, livsavgörande händelse.

Johan Egercrantz bilder är uppförstorade illustrationer. Sagofigurer och mytologiska varelser porträtteras noggrant och detaljerat, Associationerna till John Bauer finns där, även till dataspel liksom till oräkneliga ungdomsböcker inom fantasygenren.  Bra hant-verk men stereotypa som konst. Bilden Sjörå sticker ut lite genom en välfunnen placering längst inne på kortväggen i ett smalt rum.

Carin Ellberg och Per Svensson i den stora Martinsalen har både gjort egna arbeten och gemensamma. Här finns plats att visa verk som behöver utrymme och rymd. De subtila mobilerna är snyggt ljussatta och bra placerade och ett tillhörande ljudverk skapar en helhet som är lätt och lite som tredimensionella och rörliga Hilma af Klint-målningar. I ett litet angränsande rum visar konstnärerna små akvareller, både gjorda i samarbete och av var och en. Färgernas ursprung har anknytning till verksamheten i Verket, med järn-oxid och jordfärger. De är abstrakta med viss naturlikhet och är lika osedda som allt annat.

Måleriet representeras i år av Kristoffer Zetterstrand. Inför hans bilder med människor upptagna av gåtfulla aktiviteter stannar man upp och börjar se på dem en gång till. I målningen Playing with Candle sitter en ung pojke vid ett bord och leker med ett ljus. Försjunken i sig själv formar han det rinnande mjuka stearinet. Pojkens huvud kastar en skugga på väggen bakom. På en trave böcker till vänster i bilden står en jordglob. Här bildas tre runda former som får en stark, men okänd, betydelse. På väggen ser vi en bild som många känner igen – en affisch med en sittande naken blå kvinna, en tavla av den franske konstnären Henri Matisse. Zetterstrand skapar sina målningar genom att skissa i ett 3-D-program i datorn där han kan flytta omkring bildelementen, använda samplingar och kopiera in delar av egna och andras konstverk i skissen. I den färdiga målningen ser vi nu att bildrummet till höger är alldeles för grunt, det finns egentligen inte plats för vasen och bordet framför väggen och landskapet utanför är kanske ett helt annat. Det som inte syns vid första anblicken är det avsiktliga misstaget.

Kanske blir detta en bild för en insikt om ett eget medvetande, hur fantasin skapar en möjlighet in i framtiden.

Sonja B Zornats textila verk Dream Zone II har fått en bra placering. Hennes motiv är hemmet och i första hand sängen. Vad händer i och omkring sängen som är en så stor del av vårt liv? Flera mindre vävar är hopsatta till ett större verk och på golvet under ligger solkiga, fläckiga madrasser i en hög. Vi kan tänka oss allt från mensblod till sperma-fläckar, tårar och svett. Här läser betraktaren ihop avbildningar av ett antal sängar, i de mindre vävarna, med spåren av människors liv i de använda madrasserna på golvet. Det är en ett plus ett-estetik som är lite trubbig men förmedlar ett budskap.

I några mindre textila bilder berättar Zornat om fläckar och blåmärken, domestic violence, med fläckade tyger och delar av klädesplagg – det våld i hemmet, särskilt mot kvinnor, som vi oftast inte pratar om.

På översta våningen finns Maja Daniels fotoinstallation Elf Dalia. Hon använder såväl sina egna som foton av den älvdalske lokale fotografen Tenn Lars Persson för att berätta om Älvdalsbygdens språk, lokalhistoria, myter, folkliga ritualer och sin egen familje-historia. I Tenn Lars Perssons foton ser vi grupper av människor, situationer från arbete som för att dokumentera det dagliga livet. Daniels egna foton är ofta bakåtvända, lite vaga och diffusa. Kanske som en drömsk vilja att omfatta den föregående tiden som en källa att hämta en särskild sorts kunskap ur? Frågan om vilken kunskap svarar dock inte utställningen på – den röda tråden är inte tillräckligt tydlig. Hela fotoinstallationen har en kontemplativ stämning där temat är mera antytt än utsagt. En brunn med kolsvart vatten, med några små dammfragment som markerar ytan kan vara som brunnen vi kan fiska upp våra minnen ur.

På samma våning finns Margriet van Breevoorts Totem for Mankind, en silikonfigur med avgjutningar av en människa men hoptryckt som i en fyrkantig lådform. En abnorm skapelse som kanske symboliserar hur konstnären upplever vår tids konformism.

Bredvid hänger de inramade verken Milk och Fabrication, till synes utfläkta hårlösa hudar av hondjurs magsidor, med rader av bröstvårtor. Väcker uppmärksamhet men blir för mig mest en tom gest.

I den stora salen längst ner visas en video från en performance av gruppen Lilith. Ändrade tankar – motstånd och Imma kallar de sin trekanaliga videoinstallation. En grupp människor befinner sig i något som ser ut som en grotta eller en ruin. De rör sig långsamt, trycker sig mot väggarna, drar ihop sig i mindre grupper, sprider ut sig. De har en degliknande klump som de turas om att knåda och hantera. Filmerna visas i en blå-tonad svartvit färgskala med enstaka röda inslag. Man kan urskilja individer men bristen på färg gör att alla mera ser ut att bli anonyma. Intrycket är en situation efter något slags katastrof. Det är långsamt och knådandet av degen blir kanske som en metafor för hur de medverkande knådar och ältar sin belägenhet. Människorna i videoprojektionerna är nästan lika stora som vi som betraktar dem. Vad de egentligen gör förblir okänt.

Av de tio konstnärer som medverkar i år har två varit med tidigare och endast en av konstnärerna har anknytning till Dalarna. Att curatorn valt att ta med dessa två igen är iögonenfallande – ja, de är bra konstnärer, men det finns många andra som kunde ha kommit ifråga när temat är så brett..

Som helhet är det sevärt men relativt lättsmält. Utställningen tar inte temat så långt som man kunde göra och den tar inte heller några risker med sitt numera etablerade koncept som kanske har stelnat i sin form.  Det osedda kan utmana i högre grad.

Maria Backman

FAKTA

Avesta Art
Kanalvägen 1, Avesta
Utställningen pågår till 14 september 2025