Musikteatern Frankenstein i Dalateaterns regi är ett existentiellt skräckdrama.
Min stora invändning är att detta scenkonstverk framför allt skulle ha spelats på en betydligt större scen.
Det är femte gången som Dalateatern och Musik i Dalarna gemensamt sätter upp en musikal/musikteater i Falun. Tidigare gånger har det handlat om så kallade säkra kort som garanterar en stor publikframgång. Jag tänker på ”Spelman på taket”, ”Sweeney Todd” och inte minst ”Cabaret”. Då var spelplatsen Magasinet i Falun. Nu får man hålla till godo med den trånga och lilla scenen på Dalateatern.
Den här gången har parterna dessutom tagit en något större risk genom att beställa en nyskriven och specialbeställd musikteater i form av ”Frankenstein”. Personerna bakom föreställningen är regissören Pelle Öhlund och skådespelerskan Nina Jemth som svarar för manuset och själva konceptet. De har gjort scenkonstverk förut, framför allt på teatrar i södra Sverige. Den nyskrivna musiken svarar kompositören och dirigenten Josef Rhedin för.
Den välmeriterade trion tar sig an den klassiska historiska romanen av Mary Shelley (1797-1851) med stor bravur. Allkonstverket pågår i två akter och utspelar sig i ett mörkt och ödesmättat sceniskt universum. Mary Shelleys skräcknovell är tidlös. Den handlar om livet, döden, kärleken, ensamheten, utsattheten och hatet. Vetenskapsmannen Victor Frankenstein spelas av mycket rutinerade Joel Torstensson. Victor är besatt av tanken att skapa evigt liv. Han går bokstavligen över lik för att återskapa liv i död materia. Han är varken särskilt älskvärd eller närvarande, varken för sin käresta Elisabeth eller för sin mor. De båda spelas av Anna Granquist och Susanne Ekman Hellström, två andra erfarna skådespelare i Dalateaterns ensemble.
Plötsligt; under en ovädersnatt, lyckas Victor väcka liv i en ny varelse som han nästan omgående skyr som pesten. Nej, inget blir som han tänkt sig. Vetenskapsmannens framgångar blir också hans förbannelse. Varelsen skrämmer sin omgivning med sitt groteska yttre. Den får inget namn, inte heller någon förklaring varför den kommit till världen av sin skapare Frankenstein.
Första akten börjar lite trevande. Det finns någon scen som till och med lockar till spridda fniss i salongen vilket jag upplever som lite malplacerat i sammanhanget.
Nina Jemths gestaltning av monstret har en betydligt mjukare framtoning än hur den brukar framställas på film. Det handlar mer om existentiell smärta än om banal skräck. I Dalateaterns version kallas den också för Varelsen. Den har en ömmande själ med samma behov av kärlek, värme och närhet som människan, men Varelsen förvägras en partner av sin skapare Frankenstein. Då återstår bara hatets och våldets väg. Den släcker liv efter liv och Frankenstein går mot sin snara undergång.
Dalateaterns lilla scen har byggts upp i tre våningar. Längst upp återfinns musikerna i Dalasinfoniettan och dirigenten Josef Rhedin. På första och andra våningen rör sig skådespelarna och Dalasinfoniettans kör. Traditionell teater blandas med smarta videoprojektioner. Musiken och körstämmorna förstärker stämningar och känslor utan att för den skull ta över föreställningen. Jag hör inslag av barockens tonsättare som Johan Sebastian Bach men även nutida, mer minimalistisk elektronmusik. Mala Kyndel gör starka solosånginsatser.
Min stora invändning är att detta sceniska allkonstverk framför allt skulle ha spelats på en betydligt större scen. Då hade spelet blivit ännu starkare och mäktigare. Det är djupt beklagligt att Dalateatern fortfarande – efter mer än 50 år – måste hålla till i provisoriska lokaler.
Ulf Lundén text
Foto: Anton Höjer
FAKTA:
Frankenstein
Manus & koncept: Pelle Öhlundoch Nina Jemth fritt efter Frankenstein av Mary Shelley.
Musik: Josef Rhedin.
På scen: Joel Torstensson, Nina Jemth, Anna Granquist, Susanne Ekman Hellström, Mala Kyndel, Anders Jakobsson, Lea Rhedin/Alice Domeij. Dalasinfoniettan och Dalasinfoniettans kör.
Spelas till och med den 28/11 på Dalateatern.
