Det frusna ögonblicket fyller galleriet. Pernilla Janssons utställning Tillstånd på Grafiska sällskapet i Stockholm är en lågmäld men intensiv rapport om positioner och lägen, om material och processer som fångats i flykten i grafik.
Nät. monotypier på Hahnemühlepapper
Bilder och skulpturer visar ett just nu, som en slags tillfällets väderleksrapporter av trådar, fransar, trasor, dukar, sådant som bygger upp de textiler vi omger oss med. Tänk på trådändar eller lösa snören, på vackert slitage i kläder, ulltröjor med lagningar. Tänk på fransade lampskärmar hemma hos en mormor, magiskt mjuka för barnets fingrar. Mattor från barndomen, att ligga på dem, pilla i mönstren, se vävarnas geografi, allt sådant minnesbråte dyker upp inför Janssons grafiska verk. Textil bär ofta färger, men hennes grafik är strikt och precist svartvit, moderna ytor som om bilderna är utfrätta fotografier med maximal kontrast. Skärpan är fokuserad, vitt mot vitt, svart mot vitt eller svart i skiftningar. Det finns en färgbild, ett Nät, liknande en trasslig skål, tryckt i monotypi, alltså motivet trycks i ett exemplar, som sedan inte kan upprepas, ungefär som begreppet ”förlorad form” inom keramiken, en gjutform som förstörs för att markera att unikatet verkligen förblir unikt. Serien Nät är annars i svart och skapad av använda infärgningstrasor som används i arbetet med torrnålsteknik.
Trasorna färgas in och kramas till sin form som sen pressas till en bild. Trasan petas upp med nål och bilden kan inte återanvändas. Varje trasa blir ett original.
Det finns potentiell skönhet överallt. Pernilla Jansson ser något spännande i en hink med trasor i hörnet av en grafisk verkstad, upptäcker textiliernas trasiga energier och förevigar dem i en tryckprocess. Tankarna går till fotografen Irving Penn, som vid sidan av sitt modefoto vände kameran tvärtom, mot det bortslängda, glömda: trampade tuggummin på gatan, fimpar, take away-kartonger, använda servetter, trasiga, leriga handskar, foto så poetiskt och fokuserat svartvitt att det tar andan ur en. Så tydlig kan världen vara. En påminnande känsla infinner sig inför Janssons grafik som framkallar sånt vi knappt ägnar en tanke åt. Det handlar om hierarkier, i Irving Penns fall vände han kameran från supermodeller till skräp. Pernilla Jansson vill på sitt sätt lyfta fram det tysta och undangömda, återupprätta dess värde, en slags demokratisk konstprocess där allting får nytt värde, även en bortkastad trasa. ”Vi finns också” säger bildernas motiv.
I Openings, en serie monotypier med fransridåer i relief, tycks det som om någon har öppnar ett titthål för att kika ut från bilden. Eller är det en glipa för oss att kika in i verket? Allt är vitt i vitt, en raffinerad stillhet. Härligt också att ge bilderna minimalistisk skärpa i en förströdd samtid som kräver maximala effekter och färger. På gallerigolvet skapar sjok av draperifransar tredimensionella skulpturer, Openings, med en stark växtkraft uppåt. Trådarna formas med epoxylim och torkas till torn under en vecka. Det virvlar av övertoner. Skyskrapor, omöjligt smala, kanske ruiner från framtiden, söndefrätta in till skeletten av 1000 års surt regn. De liknar raketer med röksvansar eller strömmande vatten som strilar och strålar ur ett läckage mot golvet. Under trådhärvans fot kan det döljas en skål, ”man är ju keramiker”, för att lyfta formen eller en motvikt av en kalksten.
Standing. Svart textil, frans, gjutepoxy
Pernilla Jansson är trogen sitt synsätt som lyfter det oansenliga i olika material, keramik, glas, trä. Hon arbetar utifrån redan färdiga föremål och former, gjuter av och gör preparerade readymades. Redan på Konstfack, där hon tog sin Master 2007, pågick mystiska processer. I en vit kakelvägg i skolans entré hade någon gått förbi och låtit fingrarna dra långa spår i kaklet, en diskret omöjlighet, som blev underbar när vi fick syn på den. Ett foto av en svensk stuga, men med fönster och dörr fyllda av plank inifrån var en stilla gåta. Vem eller vad fanns därinne? Vi kunde bara fantisera. En kollapsad ljusglob dök upp bland de andra på Mariatorget i Stockholm. De som såg den undrade vad som hade hänt. Var det ett materialfel eller konst? Hon arbetade med ramar utan bilder, lät dem öppna sig slingra och krypa ut från sin egen funktion att avgränsa. Bildytor sjönk i ramar, speglar snördes med bälten eller veks Dali-artat över kanter. Hon arbetade med rep som kryllade över sig själva eller försvann in i väggen, dök upp nån annanstans, som om det pågick ett myllrande liv bakom rummens ytor och under marken. Repen ledde till arbeten i papper, där papperet täckte föremålen och lät dem framträda som vita skuggor och aningar. Hela tiden befann hon sig på gränsen till det vardagliga och vänliga, men justerat till en egensinnig surrealistisk zon.
Så fungerar den bästa konsten, den ger vår fantasi spelrum och möjlighet att bygga vidare, den viktiga medskapande roll, som Marcel Duchamp slog fast på femtiotalet: Det är betraktaren som fullbordar verket. Några av hans tidiga arbeten med slumpen ekar i Pernilla Janssons bilder av infärgade trådar som har fått falla fritt mot papperet och bilda spontana mönster, som sedan låses fast i den grafiska processen.
I det konceptuella verket 3 Standard Stoppages (1913-14) lät Duchamp meterlånga snören falla en meter mot golvet, fäste de uppkomna formerna och skapade slumpens mätstickor som utmanade det rätlinjiga, matematiska metersystemet med slumpens flytande, underbara tillfälligheter.
Målare och fotografer har alltid försökt fånga världens skönhet, grymhet och tidens omutliga gång. Solnedgångar, bergsmassiv, bataljmålningarnas drömska himlar, stillheten i Vermeers och Hammershøis ljus, allt sveps i den stora förgängligheten. Vi är alla på besök i livet och famlar efter mening, greppar efter redskap att hitta den med. Konst ger ofta svar, tröst och kontakt. Här i galleriet finns en enveten strävan att fokusera på världens minimala underverk, se storhet även i minsta trådnystan. Oftast passerar vi bara förbi med tankarna nån annanstans i brådska och glömska. Kunde vi verkligen se detaljernas mirakel – avtryck, ekon och spår – finns det oändliga kontinenter att upptäcka precis där vi står. Pernilla Jansson är en av våra finaste vägvisare till de här förbisedda världarna. Det är konst med ett uppdrag.
Nät. Monotypier på Hahnemühlepapper
Pernilla Jansson bor och arbetar i Smedjebacken. Hennes grafiska arbeten sker hos grafikerna Lars Nyberg och Lina Nordenström på Grafikverkstaden Uttersberg. Med generösa bidrag från Leader Bergslagen och Allmänna Arvsfonden har en modern grafikverkstad med galleri och konstnärsbostäder byggts. Invigning sker i augusti 2027. Glimtar av hennes tidigare verk finns i boken in & ut, up & down (2018) i numrerad upplaga.
Petter Eklund text och foto
FAKTA:
Pernilla Jansson
Tillstånd
Grafiska Sällskapet
Hornsgatan 6, 118 20 Stockholm
Utställningen pågår 17 oktober – 4 november 2026
