Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen…

Tomas Tranströmers första mening vid debuten är numera klassisk. Året var 1954, samlingen hette 17 dikter.

Poeten, psykologen, musikälskaren, pianisten, mästerrimmaren och insektsamlaren bodde i 35 år i Västerås, i ett radhus på Viksäng, innan han, tillsammans med hustrun Monica, återvände till födelsestaden Stockholm och en lägenhet på Stigbergsgatan med utsikt mot Saltsjön.

I boken Minnena ser mig tecknar poeten en bild av sig själv:

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

Utanför Västerås stadsbibliotek, där Tomas Tranströmer var en trägen besökare, finns hans dikt Från mars -79, ingraverad i en sten:

”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.”

Ön är naturligtvis Runmarö, med det disblå huset där Tomas Tranströmers mormor Maria Westerberg och morfar mästerlotsen Carl Helmer Westerberg en gång bodde.

Om skalbaggen – Tranströmers tornbagge – som namngetts efter poeten också huserar på ön är okänt. Jag har i alla fall aldrig träffat på den där.

I stenläggningen i Västerås stadskärna finns stenplattor i grå granit där sex olika haikudikter av Tomas Tranströmer ristats in.

Tomas Tranströmer skapar bilder, situationer, fördjupar det skenbart vardagliga, exempelvis i dikten Storm:

”Vaken i mörkret
hör man stjärnbilderna stampa
i sina spiltor högt över
trädet”

Även slutet i Svarta vykort är påtagligt.

”Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms bort och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta”.

Ett stenkast från biblioteket ligger Västerås domkyrka.  I dikten Kort paus i orgelkonserten återkallar Tranströmer ett ögonblick:

”Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln.”

På lördag den 10 oktober klockan 13 tilldelas Ann Jäderlund Tranströmerpriset (200 000 kronor) i Stadsbibliotekets ljushall.

Hennes senaste diktsamling (2026) heter Solen syns och solen svävar. Den inleds med ett citat av Simone Weil: Därför finns själarna, som fästs vid minimala fragment av denna värld.

Själv slår Jäderlund en båge till framtiden när hon skriver:

”solen kommer
den kommer för att börja om
lukten från barken som nås
av ljuset längst inne i värmen”

Västerås stad instiftade Tranströmerpriset 1997 för att ”belöna högtstående författarskap i Tomas Tranströmers anda”.

Första gången tilldelades priset Vizma Belsevica. När jag träffade den lettiska poeten i Riga sade hon:

-Tomas räddade mitt liv. Han letade upp mig och visade att det fanns människor utanför diktaturen som lyssnade på oss, läste våra dikter och brydde sig. Kort sagt att det fanns en framtid.

Andra som fått priset är den polske poeten Adam Zagajewski, Bengt Emil Johnson, den danske poeten Inger Christensen, Lars Gustafsson, den amerikanske författaren Robert Bly, Kjell Espmark, den tyske författaren Durs Grünbein, den finska poeten Sirkka Turkka och Louise Glück, USA.

Själv tilldelades Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur 2011.

Text Kersti Bergold
Foto Thron Ullberg

FAKTA:
Årets Tranströmerpris delas ut i Västerås stadsbibliotek
lördag den 10 oktober 2026, klockan 13.