Går det att intressera sig för en stor blå frigolitklump?
Tankar om Olle Hiorts utställning Ett förslag till en offentlig gestaltning på
Köpings konstmuseum.
En del konst är alldeles öppen med vad som berättas; det är inte svårt att begripa
vad exempelvis Grindslanten eller Karl XII:s likfärd handlar om. Andra alster
kräver viss analys för att budskapet ska gå fram; Picassos verk Guernica och
Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch är sådana. I vissa fall krävs även
kännedom om kontexten, för att verket ska bli begripligt. Det fordras ett
politiskt, rumsligt eller historiskt sammanhang för att vi ska kunna förstå.
Berömda exempel på detta är Marcel Duchamps Fountain och Ice Watch av
Olafur Eliasson.
Att det kontextuella kan vara nödvändigt för upplevelsen blir uppenbart när jag
kliver in i Köpings museum och redan på entréplan möts av Olle Hiorts väldiga
blå skulptur och får veta att den är en skalenlig avbildning av själva håligheten i
en gruvgång, närmare bestämt i Långgruvan 2 i Fagersta.
Förutom skulpturen består utställningen av tre bilder på väggen intill, ett foto
från schaktets botten, en sprängskiss över gruvgången och en plan över en park
med Olles skulptur inplacerad. Fotot är taget vintertid och man kan ana Olles
fotsteg över snön.
När Olle Hiort studerade industridesign på konstfack gjorde han sin arbetsplatspraktik på SECO Tools i Fagersta, ett företag som tillverkar verktyg för bearbetning av metall. Med sig hade Olle uppdraget att genomföra ett projekt med anknytning till en plats. Han kunde förstå varför Fagersta ligger där det ligger, med skog för träkolstillverkning, rinnande vatten för stångjärnshammare, vattenvägar till utskeppningshamnar och malm i underjorden. Det blev det osedda och bortglömda under jord som kom att fånga hans intresse. Han studerade en förteckning över farligheten i olika gruvhål i trakten och tittade närmare på några av de minst farliga. Det slutliga valet föll på Långgruvan 2, ett
dagbrott där man kan se ner till botten, och som bara är delvis vattenfyllt.
Själva idén var att avbilda, inte gruvgången i sig, utan det hålrum i vilket arbetet en gång bedrevs och där grunden till framtida välstånd lades.
Att gjuta av en gruvgång på traditionellt vis är inte möjligt, då det inte finns något rimligt sätt att avlägsna gjutformen, men modern teknik öppnar andra möjligheter. Utrustad med en mycket avancerad skanner och klängande i ett rep klättrade Olle ner i schaktet. Detta måste ske vintertid för att vattnet i gruvans botten skulle vara fruset och möjligt att gå på. Med hjälp av skannern sammanställdes sedan en digital representation av delar av gruvans gångar. Dessa mätvärden kunde sedan matas in i en CNC-fräs, som med olika skärverktyg, ur frigolitblock, kunde återskapa de former och skrovligheter som utgör
gruvgångens vägg eller snarare hålrummets yta.
Fräsningen resulterade även i stora mängder frigolitspån, som var riktigt svåra att fånga in och städa bort.
Att verket sedan färgades blått anspelar på blåkläder och blåa skåp i omklädningsrummet på ”bruket”.
En ytterligare dimension kommer till genom verkets titel Ett förslag till en offentlig gestaltning. Olle har nämligen tänkt sig att hans skiss ska gjutas i metall och ställas ut i en park i Fagersta, för barn att klättra och leka på. Visserligen har ännu ingen givit honom uppdraget, men Olle hoppas få en beställning på att uppföra sitt verk i Vilhelminaparken bland gungor och rutschkanor.
Bilden blir nästan metaforisk; barnen som stojande klänger på utsidan av det utrymme där deras förfäder svettades och med hackor och olika sprängtekniker trängde fram genom berget. De är kanske inte medvetna om sin historia, men den finns där som en nu konkretiserad förutsättning för deras liv och lek.
När jag går in på Olles hemsida (ollehiort.com) möter jag andra delar av hans produktion. Jag fastnar speciellt för ett projekt med titeln Ego där Olle frågar sig vem som har rätt att bli ihågkommen. I utforskandet av detta gjuter han kopior av sitt eget ansikte och på hemsidan kan man nu se videoklipp av hur han nattetid klättrar upp på kända statyer och täcker monumentens ansikten med sitt eget.
Här uppstår fler samband än bara klättrandet upp eller ner. I båda fallen behandlas existensen och minnet, det avtryck våra liv lämnar för framtiden, rätten att finnas och möjligheten att finnas kvar. Ett synliggörande.
Och nog är det så att skulpturen synliggör en större berättelse, den om Bergslagen, med hyttruiner, spår efter hammare, mosstäckta kolbottnar och oändligt många övergivna schakt. Olle Hiort fångar en del av detta undanstuvade kollektiva minne och för upp det till ytan, som en påminnelse om varifrån vi kommer.
Per Alvenäs text och foto
FAKTA:
Olle Hiort
Ett förslag till en offentlig gestaltning
Köpings Museum
utställningen pågår 16 september – 17 oktober 2026
