Denna byggnad ställer krav. Att bära in keramik i ett sådant rum kräver mod, och utställningen Skör har mod.

Utställningsvy, Meken, Karin Jaxelius till vänster, Elisabeth Billander till höger

Det är en härlig söndag. Spänning ligger i den något fuktiga luften. Jag kliver in i konsthallen Mekens lokaler och påminns direkt om husets magnitud. Temperaturen faller ett par grader, det luktar betong, olja och gammalt trä, och ögonen behöver en stund att ställa om. Under tiden hörs mest mina egna steg, som studsar mellan ett stengolv och ett tak av vitmålad brädpanel långt däruppe.

Sedan träder huset fram. Slaggsten i ytterväggarnas pelare, svartmålade järnbalkar i rader, en travers märkt 5 TON tvärs över taket, valvfönster som släpper in ett svagt ljus från ån. Räls löper rakt under mina fötter och fortsätter in i skuggan. Byggnaden restes 1631 som kolhus. 1915 rustades den upp i grunden och den mekaniska verkstaden flyttade in. I början av sextiotalet gick verksamheten över ån till nya lokaler och huset blev lager. 2006 renoverades verkstaden till sitt nuvarande skick och Konsthallen Meken öppnade. Vägg i vägg rullar Ovako fortfarande stål.

Denna byggnad ställer krav. Att bära in keramik i ett sådant rum kräver mod, och utställningen Skör har mod.

Keramiken står stark i Sverige just nu. Konstfack och HDK har fyllt landet med utövare i generation efter generation, konsthantverkarnas egna gallerier i Stockholm har hållit mediet synligt sedan sjuttiotalet, och de senaste årens biennaler och museiinköp har flyttat leran långt in i samtidskonstens rum. Antalet konstnärer som arbetar i lera är påfallande stort. Dalarna är inget undantag. Flera av namnen i den här utställningen har sin dagliga praktik i detta ekosystem. Meken hämtar alltså sin utställning ur ett ekosystem som redan är fullt av lera.

Utställningens tes är bärkraftig. Keramiken bär tryck, förändring och tid i sin yta, och skörheten rymmer en egen hållfasthet. Huset levererar beviset gratis. Bergslagens järnhantering vilar på eldfast lergods, på ugnar och skänkar fodrade med keramik som håller emot smält metall. Materialet står här i en byggnad som visar att det bär det hårda och mjuka.

Elisabeth Billander

Ljuskäglor ligger utspridda över betongen som pölar, och långsmala plyfakilar vilar direkt på golvet, lagda i spårens riktning. Närmast ingången sjunker två kupoler ihop mot underlaget. Godset av Karin Jaxelius är oglaserat och blekt, kanterna trasiga, ytan prickad av mörka bränningsspår. De läser sig som hjässor, som hjälmar, som kärl vars vägg gav vika i värmen. Japansk tekeramik byggde en hel estetik på just detta redan på femtonhundratalet, då skevhet, sprickor och ugnens egna olyckor blev det som gjorde en skål värd att äga.

På nästa kil står en rad koniska former av Pia Rudolfsson, uppbyggda i ringar, med drejrändernas räfflor kvar. De liknar spolar och kuggar, och av någon anledning går mina tankar till kolmilor. I ett hus som byggdes för att lagra kol är den formen ett fynd. Konerna står, enligt mig, placerade som stilleben på en bricka, tre stycken bredvid varandra, i väntan på att någon ska säga vad de har att göra med rummet de står i.

Längre bort byter utställningen tonläge helt. Där står figurer i klart rosa, gult och blått, tornade i våningar som bakverk, med ansikten och huvudbonader. De läser sig som ett möte mellan Lisa Larsons hyllvara och den råare estetik Fredrik Nielsen har gjort till sin. Jag går fram, står kvar och ger dem gott om tid. Sötman förutsätter att man rycks med. Det gör inte jag.

Elisabeth Billanders kollage möter mig lite vid sidan om, uppburet av en stol och ett bord. Möblerna gör en stor del av jobbet. Verket hamnar i höjd med en kropp som står och tittar, och det landar i salen som något någon just lämnat ifrån sig och strax kommer tillbaka till. Billander arbetar sedan länge platsspecifikt och med blandade material, med fynd och fragment som redan har levt ett liv, och hon verkar i Riddarhyttan, alltså mitt i samma bergslagslandskap som Meken. Det märks i tonen. Kollaget är spännande på sitt eget lågmälda vis och sitter i huset med en självklarhet som flera av de större gesterna får kämpa för. Samtidigt bär det på mer än det visar. Med dubbelt så mycket rymd, fler möbler och en hel vrå av verkstaden åt sig skulle det kunna växa till en egen värld. Skör rymmer ett djupare verk än det som står här.

Framför de valvformade fönstren svävar vita organiska former, av Lisa Hellrup, i trådar, mjukt svällande, samlade som ett stim, och dagsljuset går rakt igenom dem. Jag går in under och blir stående. Luften därunder blir en egen luft, ljusare och tunnare, och upplevelsen flyttar från ögat till kroppen. Där ligger verkets styrka. Med ett helt eget rum att breda ut sig i skulle den luften växa till något man kliver in i och stannar länge i, en större och mer kroppslig upplevelse. Längre bort hänger en annan variant av samma installation, i ett annat material och med mer färg. Där går blicken över och vidare. Kulören tar hand om uppmärksamheten och lämnar luften bakom sig, och kroppen står kvar utanför verket.

Lisa Hellrup

Höjdpunkten är Matilda Haritz Svensons parti, byggt kring ett arbetsbord med tillhörande förvaring. Bordet är en gammal grönmålad verkstadsbänk, och på skivan står hennes konstruktioner uppradade som delar mitt i ett arbete. Kuggar, armar, bågar med tandad kant, små arkitekturer i lera och trä, en vindsnurra på väggen ovanför. Allt bär spår av funktion och ser ut att kunna gripa in i varandra. Här slutar keramiken vara ett material man betraktar och blir ett material man använder. Hon bygger en arbetsplats inuti verkstaden och låter verkstaden arbeta åt sig. Fusionen mellan verk och plats är total, och det är utställningens enda punkt där jag tappar bort var konsten slutar och huset börjar. En på många sätt stor upplevelse.

Produktionstekniskt är utställningen snygg och genomarbetad på många vis. Det märks att Meken har en erfaren curator i Aleksandra Jarlas. Plyfan återkommer som sockel, skiva, hyllsystem och skärm, och triangeln som återkommande form, i kilarna på golvet och i en stor triangulär skiva mot fönstret med en spridd punktskrift av mörka märken. Materialet rimmar fint med verkstadens egna provisorier och håller ihop fem konstnärskap till en visuell enhet. Samtidigt talar formspråket högt, tidvis högre än verken. Kilarna lägger dessutom keramiken i fotknölshöjd och får oss att titta ned på den. Ibland är det ett starkt drag.

Framför verken står Rör ej skrivet i vit skrift direkt på betongen. En utställning om kontroll och hårdnande grepp som skriver ordningsregler på sitt eget golv gör något intressant med sitt ämne.

Matilda Haritz Svensson, närbilder

Skör är variationsrikt. Den går från det viskande till det som tar ton inom loppet av femton meter, och spännvidden är utställningens karaktär. Mönstret är tydligt. De starkaste verken arbetar med platsen, blir en del av den och tematiserar den. De verk som ligger utlagda på en sockel att betrakta stannar kvar på avstånd från huset de står i. Jag lämnar Meken med ett par verk kvar i kroppen och desto fler som redan har fallit bort i glömska. Väl värt ett besök.

Omid Massali, text och foto

FAKTA:
SKÖR/FRAGILE
Elisabeth Billander, Matilda Haritz Svenson, Lisa Hellrup, Karin Jaxelius, Pia Rudolfsson
Curator: Aleksandra Jarosz Laszlo
Meken, Smedjebacken
Utställningen pågår till 13 september 2026