Max Ockborns och Inga Hjohlmans olika skulpturer strålar samman i ett smått kaotiskt möte i Rättviks konsthall. Utställningen hade tjänat på färre verk. Då hade konstupplevelsen blivit starkare.

Sedan urminnes tider har träden varit omgivna av mystik. Förr talade man om träden som om de vore levande varelser. De hade en betydande plats i människors vardagsliv och tankevärld. Vårdträdet vid gården vakade över hus och folk, rönnkvisten i plogen skyddade skörden och björkens grenar bar in sommarens glädje till fest och högtid. I den nordiska mytologin hölls världsalltet samman av Yggdrasil, och ännu i dag kan vi ana dess kraft i sägner, traditioner och gamla huskurer. Träden var mer än natur — de var bärare av liv, tro och trolldom. I skogen finns också ett liv som är helt okänt för oss människor. Där pågår fantastiska saker: träden kommunicerar med varandra. De tar hand om både varandras avkomma och om gamla och drabbade grannar, de har känslor och minnen. Otroligt? Kanske. Men sant.

Skogsvaktare Peter Wohlleben berättade fascinerande om oväntade och extraordinära förmågor hos träden i boken ”Trädens hemliga liv” (utgiven 2016). Det han skrev om var egentligen inte så hemligt, utan baserat på både forskning och egen erfarenhet. Den nya infallsvinkeln var hans stora engagemang och sättet att beskriva trädens sociala liv. De liknar mer djur, till och med människor, fast är mycket långsammare. Ett träds barndom kan pågå i flera hundra år.

Inga Hjohlman, född 1964, från Leksand fascineras av träd. Hon har i denna utställning försökt att ta till fasta på hela magin runt dessa tysta gestalter. Hon vill inte bara arbeta med själva materialet utan också hitta fram till det där andra, en sorts levande själ, där årsringarna talar sitt eget tydliga språk.

Hon är mycket skicklig med handverktygen, från stubbar och stammar kan hon mejsla fram sina figurer. Skulpturerna visar upp olika stämningar, nakenheten är påfallande, även en sorts utsatthet. Det uppstår ett psykologiskt drama, vissa saker är outtalade, man anar djupen, nedåtsångerna, men även ljuset. Doften av träd finns kvar i konsthallen.

De möter Max Ockborns smått besynnerliga manshöga skulpturer på samma golv i konsthallen. Han är född 1983 och kommer från Malmö. Den stora återkommande centrala tematiken i hans konstnärskap är att via gestaltning försöka finna en djupare förståelse för såväl människor och djur som växter och ting. Max bygger upp dessa figurer under lång tid. Han arbetar med olika sorters material, bland annat olika trädslag. Han använder akrylmassa, trälim och båtlack för att hålla de olika materialen samman, de rundar också av deras former.

Jag ser fantasiliknande varelser, en sorts hälften människa, hälften djur. Är de utomjordingar, skräckinjagande monster eller mer blida gestalter?  Kan vi se dem som beskyddare och väktare? Max Ockborn ger olika hintar om vad de olika skapelserna handlar om i sina titlar. En del är lakoniska som Innan man vet att man inte behöver vara där. Andra betydligt mer prosaiska som Torkad köttbit.

Inga Hjohlman lämnar däremot inga anvisningar alls utan upprepar bara frasen Utan titel till samtliga sina figurer. Det låter lite stumt och fantasilöst i sammanhanget.

Ockborns och Hjohlmans gemensamma utställning Bord som hjärtkammare omfattar totalt 66 verk. Det finns många berättelser att iaktta men tyvärr så står den stora mängden skulpturer i vägen för varandra. Har jag hamnat på en konstutställning eller i ett förvaringsmagasin? Det blir för kaotiskt och rörigt helt enkelt. Utställningen hade tjänat på ett mer stramare innehåll. Då hade upplevelsen blivit starkare.

Ulf Lundén Text och foto

FAKTA:
Max Ockborn, Inga Hjohlman
Bord som hjärtkammare
Rättviks konsthall
Pågår till och med 24 maj 2026