Kanske är det just dyngbaggarna vi behöver förstå.

Några tankar efter ett besök på Eva Nordstigens utställning på KKV i Västerås.

Dyngbaggarna tillhör familjen Bladhorningar, Scarabaeidae och har funnits på vår planet i åtminstone 130 miljoner år. Ursprungligen livnärde de sig på spillning från dinosaurier, men när dinosaurierna ganska hastigt dog ut för 66 miljoner år sedan, hade familjen tillräcklig genetisk variation och därmed resiliens för att kunna ställa om till att leva på däggdjursspillning.

Idag känner vi till ungefär 950 arter av dyngbaggar varav 45 lever i Sverige.

Alla dyngbaggar lever av och i spillning från gräsätande djur och ett flertal gräver ner spillning som ett skafferi för sina larver. Mest berömd är dock pillerbaggen, den heliga egyptiska Skarabeén, som med bakbenen rullar sina dyngbollar med spikrak precision den kortaste vägen från fyndplatsen till boet.

I egyptisk mytologi har dyngbaggen tillskrivits flera symboliska betydelser och den har avbildats flitigt i form av amuletter som bland annat fått följa med i kistan vid begravningar, för att tillsammans med dödsboken underlätta övergången till det nya livet i dödsriket. Den kopplades till solguden, till hälsa, evigt liv, skapelse och lycka. Ofta graverades den med heliga hieroglyfer.

Och det är i den andan Eva Nordstigen definierar sina baggar i stengods, det handlar om skarabén som amulett, som universell symbol. Den står för kretsloppet, solens vandring över himlen och för övergången mellan livet och dödsriket.

Evas intresse för skalbaggar väcktes för ungefär fem år sedan i ett oväntat möte med en större aspvedbock. Hon satt i trädgården och arbetade med lera när plötslig en stor skalbagge kom krypande över bordet och fångade hennes uppmärksamhet. Hon avbröt sitt arbete och började betrakta den ståtliga insekten mer ingående. Baggen, å sin sida, stannade också upp, reste sig genom att sträcka på frambenen och tittade, till synes intresserad, tillbaka på människan.

Hur länge detta ordlösa möte pågick är oklart, men efter en stund släppte bocken sitt fokus på Eva och började lugn och trygg putsa sina långa antenner.

När besökaren sedan krupit upp för en vägg och försvunnit blev Eva kvar där i en känsla av att något unikt och starkt hade inträffat. Naturen hade blivit ett subjekt.

Eva började läsa om skalbaggar och intresset fördjupades till den grad att hon började skapa egna, fantasivarianter av dem.

Evas huvudförsörjning har varit som undersköterska inom demensvården, men hon har även hankat sig fram som trubadur på restauranger och som gatumusiker. Intresset för konst och natur har följt henne genom livet och i ungdomen studerade hon på Västerås konstskola där hon bland andra hade den smått legendariske Tore Hultcrantz som lärare. Hon sysslade huvudsakligen med teckning och måleri, fram till en dag på 60-talet då hon i Grekland köpte en okarina och lärde sig spela på den. Vid hemkomsten till Sverige fick hon infallet att själv tillverka en sådan kärlflöjt och började därför experimentera med stengods. Fram till idag har Eva tillverkat ett par tusen okarinor.

I några av verken på utställningen har hon kombinerat okarinan med skarabén och skapat spelbara baggar.

Det mänskliga perspektivet är kort, kanske har Sapiens funnits i 200 000 år och mycket längre tycks det inte bli. Förmodligen är vi den mest självdestruktiva och kortlivade av de arter som dominerat genom jordelivets historia. Ur det korta mänskliga perspektivet blir dyngbaggens 130 miljoner år liktydigt med överlevnad och evighet.

Baggen representerar också nytta. Den moderna människans hela existens är baserad på att i accelererande takt utvinna jordens resurser och förvandla dem till avfall. Människan åderlåter skapelsen. Dyngbaggen gör det motsatta. Den tar vara på djurspillning och återbördar den till jorden och kretsloppet. Den inordnar sig och tjänar helheten.

Baggarnas viktiga egenskaper är sedan länge väl kända och det finns forskare som hävdar att de rentav var de allra första pollinatörerna, långt innan de pollinerande insekterna gjorde intåg på den evolutionära scenen.

När tamboskap introducerades i Australien uppstod problem med kvarliggande spillning och invasion av flugor, många av dem blodsugande. Detta berodde på att de inhemska dyngbaggarna var specialiserade på pungdjurens torra spillning och därför ratade fekalier från får och kor. Man blev helt enkelt tvungen att importera arter från andra världsdelar för att hantera problemen,

I modern tid forskas det på dyngbaggens fenomenala navigationssystem. Det förväntas förbättra precisionen hos drönare, flygplan och robotar.

Att skalbaggar är vackra vet alla som tittat närmare på dem och i Eva Nordstigens tolkning, framträder de i sin fulla skulpturala skönhet. De är helt enkelt mycket dekorativa. Men det stannar inte vid estetik; skarabéerna väcker också existentiella frågor om vårt förhållande till planeten, till varandra och till oss själva.

Kort sagt: De gamla egyptierna hade självklart inte fel och det finns all anledning att fortsätta relatera till och avbilda dessa uråldriga varelser.

Per Alvenäs text. Foto Per Alvenäs och konstnären.

FAKTA:
Skarabéer i stengods
Eva Nordstigen
Galleri Kollen, KKV Västerås
Regattagatan 43, Västerås
Utställningen pågår 11 – 19 april 2026